Hopp

Onsdag 27 december, 12:47

Nu är glada julen slut, slut, slut...

Ja, inte riktigt, men nästan i alla fall. Efter julskinka, klappar och dans kring granen bär det nu upp mot norr. Men, det känns minst sagt lite konstigt att för första gången på 5 år inte ta med sig skidorna. Lite vemodigt. Tänkte in i det längsta att jag skulle ta med mig dem i alla fall. Hoppet är ju det sista som överger än, sägs det. Men, nånstans tror jag att det är med skidor som med paraplyn. Om man tar med sig paraplyet kommer det inte att regna. Om jag tar med mig skidorna kommer det definitivt inte att snöa. Hmm...

Om det nu skulle slå till och vädret skulle få för sig att lite hastigt och lustigt starta nästa istid de närmaste dagarna, så får jag väl hyra skidor istället.

Ska förresten åka första klass på tåget. Ska bli trevligt. Tänkte spendera 5 timmar med att surfa på internet och kolla på film. Värre kan man ha det!

Anledningen till att det blir första klass är knappast att jag känner mig så där jätterik nu i jultider, utan att SJ helt enkelt knarkar när de sätter priserna på sina biljetter. En förstaklassbiljett för en vuxen råkade vara 20 kr billigare än en 2:a klassbiljett för student/ungdom just den dagen som köpte biljett. Lustigt!

Jaja, nu bär det snart uppåt norr. Ska bara fika med en kompis först.

Ha det!

Julen varar än till påska...

Censur

Torsdag 21 december 2006, 19:07

Hur tycker du att det skulle vara att bara få lyssna på radiokanal hela tiden? Att inte få byta oavsett hur dåliga låtar de spelar, eller hur töntiga programledarna är. I så fall vilken radiostation skulle du i så fall välja att lyssna då?

Jag vet i alla fall att jag inte skulle välja att lyssna på "Din Gata - Alla talar skånska". Denna kanal spelar typ bara hip hop musik, de har en spellista på ca 20 låtar som går runt runt runt. Deras program går också runt runt runt och går i repris 3 gånger per dag, under flera dagar. Med risk för att låta som en riktigt irriterande stockholmare, så måste jag nog säga att det värsta nog är det där med att "Alla talar skånska!", vilket de bassunerar ut i etern varannan minut.

Alltså, det är helt okej med lokala radiostationer, det är inte det. Det är bara det att de sänder ut så starkt så att på min stackars radio jag har på jobbet slås alla andra frekvenser ut. För några månader sedan när jobbet flyttade från de södra landsdelarna till det lite mer centrala Södertälje så blev jag till slut av med kanalen ifråga. Riktigt så stark sändare hade de alltså inte den klarade de 60 milen!

Väl i Södertälje tänkte jag att äntligen ska jag få lyssna på den stationen jag vill. Jag ska byta kanal när det kommer nån låt jag inte vill höra. Så vad hände? Jo, jag satte igång radion och lyckades få in hela en (1) radiostation. Så från och med september i år har jag varit en trogen Mix Megapol-lyssnare!

Antingen är det så att min radio är ganka(!) dålig. Jag köpte ju trots allt den billigaste jag kunde hitta på ICA Maxi. Antingen är det så eller så utövar min arbetsgivare en mycket stark censur över vad de anstälda får lyssna på.

Mix Megapol, blandar dagens hits, med det bästa från igår!

Önskelista

Tisdag 19 december, 20:26

Kommer ni ihåg när man var liten och satt och bläddrade i leksakstidningarna som skickades ut under december. Hur man skrev långa listor med vad man ville ha. Hur man ändrade ordningen på sakerna på listan minst tre gånger om dagen...

Tänk vad roligt och lätt det är att köpa julklappar till en 5-åring. Man tar en titt på den fem kilometer långa listan väljer ut ett par saker, slår in, lägger under granen och ser sedan de stora upphettsade ögonen på julafton när paketen öppnas. Tänk om det skulle vara lika lätt att köpa julklappar till en krävande 17-åring eller till en 63-åring som har allt? På 17-åringens önskelista står moppe, XBox 360, mobiltelefon, slalomskidor och pengar till kläder. Hur kul är det? Försök själv att välja ett par saker från den listan! Och hur mycket du än försöker så så kommer du aldrig få se de där strålande ögonen, eller samma mun, som ler från öra till öra, som du ser hos 5-åringen som just har fått 3 stycken lucksuddisar i olika neonfärger, ett Unospel eller en uppsättning modellera. Aldrig!

Fast jag ska väl inte säga något. Jag är inte bättre själv. Jag har inte skrivit någon önskelista alls. Det enda jag vet är att jag inte vill ha en massa saker. Inga fina glas eller skålar. Inga glöggmuggar, inga bra-att-ha-saker-som-man-alltid-kan-ha-nytta-av, inte några du-kanske-inte-tycker-de-är-fina-nu-men-vänta-bara-några-år-så-kommer-du-också-tycka-virkade-spetsdukar-är-fina och definitvt inga de-får-inte-plats-hemma-hos-oss-saker eller jo-det-gör-de-visst-du-kan-väl-alltid-hitta-någonstans-att-ha-dem-för-är-de-inte-ganska-fina? Jag vill inte. Jag vill inte. JAG VILL INTE!

Tyvärr är det väl så att önskar man sig inte något så kommer man ju få ännu flera saker man inte vill ha. För hur mycket folk än säger det, så kommer jag aldrig (aldrig kanske är ett för starkt ord), men i alla fall troligen aldrig att vilja ha knypplade örngott och spettsdukar. Det är liksom inte min grej. Och hur mycket folk än säger att det är bara nu när jag är ung som jag inte vill ha det, men om jag bara väntar några år, så kommer jag tycka att de är jättefina. Jag tror inte på det. De sa likadant när jag var 13 år, och ännu har jag inte en enda gång känt att jag saknat spetsnäsdukarna ens det minsta lilla. I min mormors generation och generationerna före henne använde man sånt. Man virkade och knypplade själv. Det är bara det att det gjorde de ju även när när de var unga. De gillade allt det där även när de var unga. Så varför skulle jag "börja" tycka om sådant bara för att jag blev lite äldre, om jag nu inte tycker om det när jag är 25? Jag förstår inte logiken.

Hur som helst så får jag väl göra någon sorts önskelista i alla fall. Det här har jag i alla fall kommit på än så länge.
- En fin brun skinnväska jag såg på Åhléns i förra veckan.
- Ett minne till min digitalkamera
- En CD-skiva med Robbie Williams
- Ett kamerafodral
- Impregneringsspray för skor
- Middag och biobesök
- En fotpod till pulsklockan
- Fika en eftermiddag på något mysigt ställe
- En överraskningsutflykt

Nu kommer jag inte på något mer... förutom det där vanliga med en diskmaskin, ett till rum att sätta alla saker i, en vit jul, ett nytt jobb och en dator som inte har tea-abstinens.

Ho ho ho... Finns det några snälla barn här?

Borta

Måndag 18 december, 19:19

Det var en gång...

Ni vet det där med att man ibland kan reta sig så mycket på vissa saker. Till exempel när man står i världens längsta kö för att få betala något. Alla i kön grymtar, speciellt personen framför dig, som vid upprepade tillfällen ropar halvhögt till den stackars sönderstressade tjejen i kassan att de borde öppna en till kassa. Alltså jag förstår att folk kan ha bråttom... men när turen att betala kommer till personen framför dig, kan man ge sig på att han/hon inte börjar leta efter sin plånbok förrän tjejen i kassan säger, "Det blir 72,50 tack!". Antingen det, ellerså har personen i fråga tänkt sig att betala hela summan med 50-öringar och börjar långsamt och metodiskt att rada upp dem på disken framför sig.

Jag blir inte så irriterad av själva kön. Jag vet, i likhet med alla andra som någonsin stått i en kassa under rusing, att tjejen i kassan gör sitt allra bästa för att det ska gå så fort som möjligt. Nej, det jag kan bli vansinnigt irriterad på är de som kalgar i 20 minuter över hur långsamt det går och sedan inte kan se till att ha letat reda på sin plånbok innan de ska betala. Det är i sådana situationer som jag kan bli så irriterad att det känns som om min irritation måste märkas på en kilometers radie.

Och tro mig det märks! Det vet jag, för i morse råkade jag ut för samma sorts irritation från någon annan. Och det märkte jag. Definitivt!

I morse när jag satte mig i bilen, så la jag som vanligt passerkortet i ett av facken i instrumentpanelen, för att ha det nära till hands när jag skulle in i parkeringshuset på jobbet. När jag sedan accelererade för att ta mig ut på motorvägen hängde inte riktigt kortet med utan ramlade ner på golvet. Jag tänkte att, ja ja, jag får väl ta upp det sen.

När jag sedan kom till jobbet och närmade mig garaget kollade jag så att det inte var någon precis bakom mig, så att jag skulle kunna leta reda på kortet. När det var tomt körde jag in på nerfarten till garaget. Det dumma var bara att det var inte så himla lätt att hitta det där kortet. Det var spårlöst försvunnet. Gick inte att hitta någonstans. Ungefär här insåg jag att det kommit en bil bakom mig. Jag letade lite till men, insåg ganska snart att det nog skulle krävas en ordentlig genomgång inklusive en hel del akrobatiska övningar för att få fram kortet som jag misstänkte hade åkt in under någon av stolarna. För att slippa de alltmer irriterade blickarna från föraren bakom mig bestämde jag mig för att ta mig ut från garagenerfarten och släppa förbi honom.

Däför satte jag mig tillrätta igen och la i backen. Ungefär här börjar jag känna irritationen från bilen bakom. Den slår emot mig med en kraft som skulle kunna jämföras med Hiroshimabomben. Det var som om hela luften darrade...

Till slut lyckades jag i alla fall krångla mig upp för backen och ställa mig lite mindre i vägen. Och tur var väl det, för med tända lampor inne i bilen, 10 minuter och diverse cirkuskonster senare lyckades jag fiska fram kortet som låg under passagerersätet. Jag tog mig in i parkeringshuset, gick upp till mitt rum och jobbade i 10 timmar.

Snipp snapp snut, så var sagan slut...

Advent

Söndag 10 december, 19:55

Adventskalendrar, julpyntning, luciatåg, pepparkaksbakning och julklappsinslagning...

Advent tillhör nog bland de bästa företeelser jag vet. När man var liten var det som om hela advent var till för att bygga upp en spänning och förväntan. Man räknade ner dagarna till julafton genom att öppna luckorna på adventskalendern. Ibland kan jag sakna min barndoms advent och jular. När man bakade pepparkakshus med mamma, när man gick luciatåg med dagis (när alla fick vara lucia) och när man slog in julklappar och använde en tejprulle per paket (mina paket var inom familjen kända som de som tog längst tid att öppna).

Och jag måste nog erkänna att det även idag pirrar lite i magen när advent närmar sig. Och bland det mysigaste som finns är när adventsstjärnor och stakar lyser upp i fönstren. Advent är lite som belöningen efter en lång, tråkig och grå höst. När det mesta är ganska grått och mörkt kommer advent och lyser upp och plötsligt är livet lite lättare att leva.

Det är som att det mellan den 30:e november och den 1:a december skiljer åtskilligt mer än en dag. Den sista november är fortfarande en grå höstdag, medan dagen efter istället är en dag med ljus i fönstren och med lussebullsdoft i trapphusen.

Den här advent har jag fått en ny favorit: Lussebullar med vit choklad! Kanske inte den mest vältippade kombinationen, men klar topplisteplacering.

Vad gäller toplisteplaceringar så är här några advents/jul-favoriter till:

1) Adventsstjärnor/stakar i fönstren
2) Långkål
3) Lussebullar (i alla former och gärna med vit choklad)
4) Mammas gravade lax och långkål på julafton
5) Glögg
6) Arkitekturmuséets pepparkakshusutställning (i år är muminhuset min klara favorit)
7) Komma på bra och passande julklappar
8) Risgrynsgröt och skinkmacka på julaftonskvällen
9) Kalle Anka klockan 15 och Karl-Bertil Jonssons jul
10) Nobelfesten

Oväder

Torsdag 6 december, 20:44

Saker och ting har alltid en tendens att klumpa ihop sig och hända samtidigt. Varför är det så?

Under första halvan av november var det väldigt lugnt på jobbet. Så lugnt att det emellanåt faktiskt var tråkigt. Så fort det kom ett mail hoppade man till och kastade sig på datorn för att ta itu med vad som förhoppningsvis var något som kunde sysselsätta en någon timme. Tyvärr faller sig ödets nyck så att de mail som ramlade in i inboxen under dessa två veckor inte alstrade några timmars jobb. Snarare så var ärendena i fråga oftast avklarade på mindre än en kvart, varpå man återigen gick tillbaka till att göra alla våras favoritsyssla - Läsa SOPar och OPIer*.

Det värsta med att inte ha något att göra är att, samtidigt som man sitter där så vet man att en massa andra personer jobbar och sliter som små djur för att kunna göra klart sin del, så att jag kan påbörja mitt jobb. Samtidigt som man sitter där så vet man att det är lugnet före stormen och att snart, alldeles strax kommer allt braka loss.

Så - för så där två veckor sedan kom fronten inrullande. Det började lite lugnt, med ett par förfrågningar om jag skulle ha tid veckan efter med att fixa lite saker. Men, snart var ovädret över mig. Det var som om alla som suttit och tryckt på sina saker samordnat sina kalendrar för att på samma gång skicka över jobbet till mig. För alla vill ju bli färdiga med sina saker innan jul. Det de inte tänker på är att jag finns ett steg längre fram i kedjan - och jag skulle också hemskt gärna vilja bli färdig innan jul. Så nu sitter jag här och kan inte tänka mig att jag kommer jobba under tio timmar en enda dag fram till den 24 december.

Och det blir ju inte bättre av att en jobbarkompis nöjt deklarerade förra tisdagen, att nu, nu hade hon köpt alla julklappar. JULKLAPPAR? Vad är det? Är det något man måste fixa? Ska det vara gjort före den 24 december?

*SOPar och OPIer hör för alla som inte vet det till de torraste och tråkigaste av alla sorters dokument man kan läsa. De tar (i bästa fall) upp något som man faktiskt känner att man kan ha nytta av att veta, de förklarar på klassiskt byråkratiskt språk hur en viss process fungerar och vilket ansvar olika personer eller grupper har för att processen ska genomföras på ett korrekt sätt.

Utflykt

Söndag 19 november, 19:47

Alltså, jag har aldrig påstått att jag är bra på det där med att läsa kartor...

För några timmar sedan bestämdes det att bilen var i akut behov av att bli tvättad. Med tanke på alla ton salt som öses ut över Stockholms gator och vägar varje dag ansågs det även nödvändigt att tvätta undersidan av bilen. Således jagades det rätt på en mack med Gör-det-själv-tvätthall som hade billyft. Tyvärr låg den närmsta sådana macken en bit bort. Det tittades på eniro för att få reda på hur man tog sig dit. Det fina med Eniro är att de anger avfarternas nummer, så att man vet var man ska köra av motorvägen. Det är bara det att jag i all hast tyvärr hade lyckats skriva av fel nummer.

Utrustade med regnbyxor, gummistövlar och tvättsvampar körde sedan bilens ägare iväg mot tvätthallen. Nog för att vi visste innan att den låg en bra bit bort, men efter hand började det kännas som om vi kört väldigt långt. Och då menar jag VÄLDIGT långt.

Tydligen så skulle avfarten i fråga vara "170", medan jag lyckats krafsa ner "177" på pappret. För er som inte redan vet det så kan jag bara som parentes tala om att alla avfarter på Europavägarna i det här landet är numrerade, med början söderifrån. Således finns avfart nummer 1 någonstans nere i Malmö. Mellan Malmö och Stockholm är det ganska långt, så därför kan nog vem som helst komma fram till att en skillnad på 7 stycken avfarter i realiteten är en ganska lång sträcka!

När vi väl började inse att vi åkt på tok för långt, försökte vi hitta första bästa sätt att köra av motorvägen och vända. Och för alla som inte heller vet det, så kan jag meddela att det är inte så lätt att vända på en motorväg och när man som bäst behöver en avfart så finns det ingen.

Man skulle ju kunna tänka sig att det skulle sluta där, men nej, varför göra det lätt för sig. Efter att ha kört nästan ända till Arlanda, lyckats hitta en avfart (nr 177), kommit ut på motorvägen åt rätt håll, och begett oss vägen tillbaka söderut mot avfart nr 170 visar det sig helt enkelt att den vägbeskrivning som angavs på eniro inte var riktigt helt överensstämmande med verkligheten. "Rakt fram" och "höger i rondellen" är ju nästan samma sak, eller? Och en "U-sväng" är ju typ detsamma som en "vänstersväng"? Jaja, jag kanske är petig, men efter att ha kört en extra sväng på cirka 5 mil, så tycker jag att jag har rätt att vara i alla fall lite petig...

För övrigt kan jag meddela att om ni någon gång har tänkt er att åka till Eurostop, så är det avfarten före Arlanda, och den har nummer 177. Bara så att ni vet!

Småsaker

Torsdag 16 november, 17:11

Det finns vissa saker som man kan bli så där härligt upprörd över. Problem som man kan få små utbrott över, men som egentligen inte spelar någon roll. Sånt som man kan skratta åt fem minuter senare...

Det värsta är dock att de här problemen ibland kan vara de som får bägaren att rinna över. Småsakerna som gör att allt annat, alla andra "verkliga" problem, känns en övermäktiga. Det är småproblemen som ibland kan få en att inte orka med det andra. Jag menar, tänk själv - Till alla andra problem och funderingar som uppfyller din hjärna dag som natt, har du jobbat hårt hela dagen, sovit dåligt natten innan, samtidigt som förkyllningen närmar sig med stora kliv. Tänk dig att när du kommer hem efter en sådan dag, ramlar ner på soffan, tar upp fjärrkontrollen och upptäcker att batterierna är slut! Man kan få sammanbrott för mindre!

Här är en lista med exakt sådana saker, som kan tyckas små och obetydliga, men i rätt (fel) sammanhang kan te sig som gigantiska berg. Med andra ord - Här är några av mina i-landsproblem:

1) Som nämts tidigare. Fjärrkontrollens batterier är slut, varpå man måste resa sig upp och gå fram till tv:n för att byta kanal. Förskräckligt jobbigt!

2) Mobilen envisas med att säga att SMS-minnet är fullt, precis som du är i extremt behov av att skicka ett meddelande och inte alls har varkän tid eller lust att börja radera och prioritera vilka SMS du vill ha kvar.

3) Man har lyckats slarva bort den bärbara telefonen, varpå man måste ringa till den från mobilen. Efter mycket letande hittas sedan telefonen nerbäddad under madrassen i sängen. Hur hamnade den där?

4) De förinprogrammerade radiokanalerna försvinner när man drar ut sladden ur väggen. Man måste således leta upp stationerna för hand igen. Ojojoj...

5) Man får inte plats med alla låtar man vill ha med i sin MP3-spelare. Detta trots att den rymmer åtskillaga gigabyte.

6) Och sist men inte minst, och det här är jag nog faktiskt inte riktigt beredd att medge att det är ett i-landsproblem. Utan att det istället är ett verkligt problem, som det är helt okej att få ett smärre utbrott över: Soppåsen är full, just som man står där med en massa skräp som man försöker pressa ner till varje pris, varpå hälften hamnar utanför. Hur kommer det sig egentligen att soppåsen ALLTID är full, och att det som ramlar utanför aldrig är något okej, som t ex en torr och tom papplåda, utan alltid är något jobbigt och kladdigt som kaffesump eller matrester? Blää...

Happ, nu ska jag gå och se till att inte reta mig på att mitt favoritschampoo var slut i affären idag!

Istider

Fredag 10 november, 16:14

Om det är någon som inte tycker om när det pratas om jämlikhet och anser att kvinnor bara klagar när vi hävdar att det är ljusår tills vi kommer få samma förutsättningar som männen, så behöver den personen inte läsa det här...

Jag ska kanske börja med att säga att jag egentligen inte heller tycker om allt prat om ojämlikhet mellan könen. I den debatt som finns gör man på något vis kvinnorna till offer som man ska tycka synd om för att de inte har samma rättigheter som männen. Vi är inga offer som behöver ha männens hjälp för att hävda oss i samhället. I alla fall så vill inte jag bli inkvoterad i en bolagsstyrelse bara för att de måste ha med ett visst antal kvinnor.

Hur som helst, denna upprördhet (eller egentligen är jag nog mest förbryllad) grundar sig i ett radioprogram som jag lyssnade på på väg hem från jobbet. Det handlade om Hammarbys Bandysektion, som var mycket upprörda över de dåliga träningsmöjligheterna som deras aktiva fick nöja sig med. Tydligen så är det väldigt ont om istider, varpå de krävde att det skulle byggas minst en ny ishall för bandy i Stockholm. Som det var idag så fick de ibland reda på sina istider med kort varsel och ofta fick de dåliga tider, till exempel under tidiga eftermiddagar eller sena helgkvällar. Det som gjorde det hela ännu värre var tydligen att deras aktiva inte är några välavlönade proffesionella idrottsmän, utan har andra jobb som de alltså måste ta ledigt ifrån emellanåt för att kunna träna på de istider som tillhandahålls.

Hallå? Vilken värld lever de i egentligen? Jag har nog aldrig haft en istid som inte varit antigen fredagkväll kl 23:30, tisdag 14:15 eller lördag 7:30. Jag vet inte vilken värld han lever i, men jag lever i alla fall i en värld där damhockey inte varit den mest prioriterade. Detta trots att klubben ifråga knappt hade ett herrlag värt att nämna och att damlaget råkade spela i högsta divisionen och vinna SM upprepade gånger. Och så vitt jag vet har vi inte heller så speciellt många proffesionella damhockeyspelare i det här landet. Typ ingen, skulle jag vilja säga.

Alltså, nu har problemet plötsligt drabbat männen, och då ska Stockholms Stad tydligen gå in och betala multum för att bygga två banbyishallar. Man skriver om det på löpet och debaterar om det i radio. Hallå! Lite självinsikt och proportionalitet, skulle inte skada.

Jaja, nu ska jag sluta vara bitter och inte tjafsa mer. Ha det!

Elektricitet

Tisdag 7 november, 19:31

Det finns saker som är svåra att förstå, och så finns det saker som är omöjliga fatta något av över huvud taget...

På dörrmattan när vi kom hem idag låg där tre stycken brev. Sådana där läskiga fönsterkuvert, som aldrig, aldrig innehåller något roligt. Fönsterkuvert innnehåller allid tråkiga, läskiga och irriterande saker. Som t ex TV-licens, mobilräkning eller elfaktura. Idag innehöll de läskiga kuverten både mobilräkning och elfaktura. Hua!

Telefonräkningar kan vara rätt så svåra att förstå, i alla fall så länge som teleleverantören ifråga behagade att skicka med en specifikation. Sedan denna bortrationaliserats är det väldigt lätt att förstå telefonräkningen. Det står en siffra längst ner och ett datum högst upp. Siffran längst ner är en summa som ska betalas före datumet som står högst upp infaller.

Men, sen var det det här med elräkningar. De är praktiskt taget omöjliga att förstå sig på. Jag måste erkänna att jag inte tittat så nogrannt på vår elräkning tidigare. Men idag kastade jag en liten närmare titt. Det skulle jag aldrig ha gjort. Under rubriken abonnemang står det klart och tydligt att vi är stolta ägare av en 35 amperes säkring. 35 Ampere!!! Det är ungefär lagom för att driva en mindre industri. Och sist jag kollade så står inte varkän min soffa eller säng på ett industrigolv.

Efter att hastigt ha brusat upp kastar jag mig med röda kinder på telefonen till elleverantören för att fråga dem vad de anser vara en lämplig säkring för en lägenhet med 2 rum och kök. Mycket riktigt får jag svaret, 'njae... 16 ampere brukar vi ju rekommendera'. Hur som helst så efter mycket om och men så kommer det fram att det inte skulle spela någon roll för vår elkostnad om vi hade en 16 eller 35 amperes säkring. Vilket ju i och för sig är väldigt underligt, men jag nöjde mig i alla fall med detta. Lyckades på kuppen sänka elkostnaden marginelt genom att välja rörligt pris.

Jaja, men faktum kvarstår. Det går inte att förstå elfakturan. Det finns specificerat tusen små kostnader här och där, men hur ska jag kunna veta om det stämmer? Vi har en skyhög elräkning, trots att vi inte bedriver industriverksamhet i vardagsrummet. Dessutom så är, enligt konsumentverket, kostnaden för ett elabonnemang hos vår leverantör och med vår förbrukning ungefär hälften så stor som det som vi faktiskt betalar. Kan nån förklara för mig hur det går till?

Obligatorium

Söndag 22 oktober, 17:44

Jag trodde att vi just hade valt en liberal regering, eller?

Alltså, det är något som jag inte riktigt förstår. Jag har ju i min enfald alltid trott att högerblocket i grunden står för människors rätt att välja själva. Människors rätta att bestämma över sina egna liv, och att inte staten ska vara någon sorts överman som ska tala om för folk hur de ska leva sina liv.

Hur kan det då komma sig att man nu helt plötsligt har bestämt att det ska vara obligatoriskt att vara med i A-kassan. Det rimmar väldigt illa. För mig är A-kassan som en sorts försäkring. Precis som en hem-, bil- eller olycksfallsförsäkring. Med A-kassan försäkrar jag mitt jobb. Nu är jag ju en sån som gärna vill försäkra både mitt hem och mitt jobb, så det är klart att jag är med i A-kassan. Men, det är väl inte så klart att alla ska behöva vara med i A-kassan, eller? Höjdare inom näringslivet, VD:ar inom multinationellaföretag och riksdagspolitiker? Om jag fick en fallskärm på åtskilliga miljoner alternativt livslång lön om jag av någon anledningen slutade mitt jobb, så skulle inte jag bry mig om att betala de ganska saftiga räkningarna till varkän facket eller A-kassan.

Vän av ordning säger väl då att - Men, trafikförsäkringen är ju obligatorisk för alla bilägare. Och, Ja! Den är obligatorisk. Men trafikförsäkringen är inte till för dig. Du som bilägare tjänar inget på att ha en trafikförsäkring. Den är helt och hållet till för dina medtrafikanter och eventuella motparter i en trafikolycka som du orsakat. A-kassan däremot, är definitivt till för dig själv, för att du ska kunna betala din hyra och hålla dig någorlunda mätt medan du söker ett nytt jobb. Dessutom, så är det knappast någon som tvingar dig att ha bil, medan det däremot är i alla fall ganska väsentligt att du har ett jobb!

Dessutom har vår liberala regering tydligen bestämt att man ska höja A-kasseavgiften. Allt detta kommer alltså innebära att vi kommer få fler personer som kommer att betala och de kommer att betala en betydligt högre avgift. Detta kommer förmodligen resultera i att folk blir inte så lite irriterade över att betala denna obligatoriska avgift, vilket i längden kan leda till att folk av ren irritation verkligen kommer att plocka ut pengar från A-kassan, trots att de egentligen inte behöver. Bara för att de är sura!

Allt detta rimmar ännu sämre när man i samma andetag säger att man ska avskaffa kårobligatoriet, med ett av argumenten att man inte ska kunna tvinga folk att vara med. Kåren likställs i detta fall med fackförbunden, vilka man inte heller kan tvinga folk att vara med i. MEN, uppenbarligen kan man tvinga folk att betala till A-kassan.

Hur kan detta komma sig? Så vitt jag vet är en avgift som jag är tvungen att betala till staten snarare att likställa med en skatt. Så vi kan väl kanske ändra namn på det till "Jobbskatt". Och skatter, det är verkligen något som jag trodde att en liberal regering ville minska på!

Bevakning

Fredag 20 oktober, 17:34

Idag är det hemvärnsövning i stan...

Måste säga att det känns mycket meningsfullt att en bandvagn och fem kamoflageklädda hemvärnsgubbar övervakar trafiken i stan. Det kändes mycket tyggt att de, med lös ammunition, beväpnade gubbarna bevakade mig och alla andra som i sakta mak tog oss fram i trafikflödet längs med en av Stockholms mest trafikerade vägar.

Alltså, det är väl bra att de övar, men det måste väl finnas något lite mer meningsfullt att göra än att spendera en eftermiddag med stå och glo på en bilkö. Vad är det meningen att de ska bevaka? Att ingen främmande makt kommer och erövrar vår eftermiddagstrafik? För i så fall - Please do!

Vad är det som står och står och aldrig kommer nån stans...

Pedagogik

Tisdag 10 oktober, 18:38

I går kväll tog jag min första ridlektion i en gruppklass i en ridskola. I morse slutade jag i den aktuella ridskolan...

I knappt 60 minuter deltog jag i något som i det närmaste kan liknas vid följa-John på häst rygg, där det inte över huvudtaget spelade någon roll vad jag gjorde eller inte gjorde, eftersom min häst ändå gjorde likadant som hästen framför. Jag lärde mig ingenting nytt, övade inte ens på något gammalt och den alltid annars så trogna träningsvärken lyser idag med sin fullständiga frånvaro.

Fast allt detta är INTE orsaken till att jag i morse ringde ridskolan och försökte övertala dem att jag faktiskt inte skrivit på något "kontrakt" som säger att jag bundit mig till att delta hela terminen. Nej, allt detta hade jag kunnat ta, om det inte hade varit för att ridläraren var en av de otrevligaste personer som jag någonsin träffat på. Hon skrek och blev förbannad för att folk inte gjorde som hon sa. Vadå inte gjorde som hon sa? Det är inte som att sluta slänga godispapper på marken om någon säger åt en att man inte ska göra det. Att inte slänga godispapper på marken är ingen delikat kunskap som man behöver lära sig. Det är helt enkelt bara att behålla godispappret i fickan tills man hittar en papperskorg. Att få en häst att göra som man vill är lite lite svårare.

Det kanske ska påpekas att det var en nybörjarkurs, där en av eleverna aldrig tidigare ens suttit på en häst. Till en sådan elev kan man inte säga VAD hon ska göra. Man måste tala om HUR hon ska göra. Man måste lära eleven hur man ska göra. Om jag inte har alltför fel är det därför det kallas "lärare". Det kan liknas vid att att säga åt en förstaklassare första dagen i skolan att han ska läsa högt ur en bok, och sedan bli sur på honom för att han inte gör det.

Så, jag är bara glad att det, till skillnad från den där andra tjejen, inte var min första ridlektion, för då hade jag stuckit direkt och aldrig mer satt min fot i ett stall.

Kultur

Lördag 7 oktober, 09:49

Opera - Sceniskt verk med sångpartier till orkesterackompanjemang. Sångare, som är skolade i klassisk sång, agerar på scen och använder oftast scenkostymer...

Att vara människa av vårt samhälle verkar ställa en del krav på individen i form av vad man ska tycka och tänka. Eller kanske rättare sagt, vad man inte ska tycka och tänka. Till exempel; Man ska inte tycka att konst är är det tråkigaste och värsta som finns, man ska inte tycka att det tråkigt att vara att ta prommenader i skogen, man ska inte tycka att det är tråkigt att göra resor.

Hur kommer det sig att att det finns vissa saker som man helt enkelt föväntas att gilla. jag menar, det är ju inte så att alla behöver gå med i konstföreningar, friluftsfrämjandet eller göra jordenruntresor. Men, man ska inte öppet vara emot dessa saker. Vad är det för typ av demokratiskt samhälle. Det är väl inte yttrande/tänkande/tyckandefrihet? Däremot är det å andra sidan helt och fullt accepterat att t ex inte tycka om att titta på tv eller äta på McDonalds. Det kan till och med vara positiva faktorer på den medborgerliga acceptansstegen.

I veckan fick jag ett par biljetter till en operaföreställning. Jag kan väl inte påstå att jag är någon frekvent operabesökare direkt, men jag tänkte - vad sjutton, jag har inget bättre för mig ikväll och biljetterna var gratis. Återigen kom tankarna på vad som är accepterat att tycka och tänka. Okej, man behöver väl inte vara en uttrycklig operaälskare, men det är nog inte heller helt accepterat att inte tycka om opera. Opera är kultur. Kultur är bra. Folk som tycker om och deltar i det kulturella samhället hoppar upp några pinnar på acceptansstegen.

Så vi gick helt enkelt och kultiverade oss. Alltså, det är klart att det inte var helt förskräckligt. De spelade. De sjöng. De tog emot publikens jubel efteråt. Men, ärligt - Hur spännande är det? Alltså, jag är ledsen, men jag trodde under hela föreställningen att huvudpersonen var förbannad på en viss person, som han planerade att döda. I sista scenen visade det sig till min förvåning att det var en helt annan person som man var arg på och som skulle dödas. Då kändes det lite hopplöst.

Efteråt pratades det bland folk utanför hur fantastiskt det varit. Överallt runt omkring en rosades föreställningen. Tyvärr måste jag nog medge att jag kände mig ganska likgiltig. Jaja, när folk frågar vad jag gjort i veckan, så kan jag ju i alla fall svara att jag varit på Opera, varpå jag framstår som en kulturell person och stiger några pinnar på stegen!

Död åt kulturen eller Skriet från vildtypen.

Undanflykter

Torsdag 5 oktober, 17:32

Jag snubblade över tv:n, hunden åt upp min läxa eller jag blev träffad av blixten...

Det är bara att välja. Det finns en hel lista med undanflykter och bortförklaringar att plocka från. Det verkar nästan som om vissa personer prenumererar på undanflykternas dagliga nyhetsbrev - "The daily excuse". Tyvärr blir det lite som "räven kommer". När det väl är något som hänt, så tror man inte på det.

Hur som helst så är det alltid samma personer som alltid kommer med dessa undanflykter. Antingen är det datorn som kaschat eller så har man inte haft möjlighet eftersom man varit jet-lagad eller så är det klassikern att det är någon annan man sitter och väntar på. Någon annan som inte har gjort det som han eller hon ska.

När jag gick i skolan var det alltid ett par personer som lyckades få göra om prov, få förlängd dead-line för uppsatsen eller helt enkelt slapp göra ett läxförhör. Lite blinkande med ögonen och tillgjord hosta och de förklarade att de faktiskt inte kunnat läsa på till provet eftersom de dagen innan haft så ont i huvudet och haft sådan feber. Men nu mår de ju bra, så det skulle vara jättesnällt om de kunde få göra provet i morgon istället så att de skulle hinna läsa på.

Jag trodde i min enfalld att arbetslivet skulle lyckas sålla bort de flesta av dessa personer. För vinstdrivande företag borde väl inte acceptera hunden-åt-min-rapport-ursäkter alltför många gånger... eller? Men, så fel jag hade. De finns kvar och frodas i sina undanflykter. Och med åren har de bara blivit mer och mer innovativa i sina ursäkter.

I skolan kunde man i alla fall in i det längsta försöka undvika att göra grupparbeten tillsammans med dessa personer, men i arbetslivet kan man bli ihoptussad med vem som helst.

Ursäkta att jag kommer för sent, men jag har tusen svepskäl...

Ögontjänare

Måndag 2 oktober, 18:11

Handen på hjärtat - vem har inte brutit mot någon lag eller regel när man trott att ingen ser?

Människor är väldigt duktiga på att följa lagar och förordningar så länge som vi har någon som övervakar oss. Men, så fort som vi tror att ingen ser, då gör vi lite vad som faller oss in. Ta till exempel trafiken. Hur fort folk en svischar förbi på motorvägen, kommer det en polisbil saktar alla oskyldigt och plikttroget ner till den föreskrivna hastigheten. Poliserna i bilen måste ha jätteroligt åt detta fenomen. De ser en bil komma i fjärran i värdens fart, men så fort föraren får syn på poliserna så ställar han sig på bromspedalen.

En annan sak som människor är bra på, det är att ha kort minne. Ta trafiken som exempel igen. Från och med i dag (eller var det igår) så chockhöjdes bötessummorna för trafikförseelser. Idag var det ingen som gasade på över 70 km/h över Essingebroarna och ingen som chansade på att hinna förbi vid gult ljus. I morgon (eller kanske i bästa fall nästa vecka) kommer BMW:erna åter susa förbi i 125km/h på E4:an.

Vi vänjer oss så fort vid det nya och vi glömmer åter bort att det hela i grund och botten inte handlar om hur fort man kör eller om man hinner förbi som sista bil innan det blir rött. Det handlar om att rädda liv! Jag och du (och polisen) bryr sig väl egentligen inte om hur fort Göran kör i sin stadsjeep på väg hem till sin familj efter jobbet - Så länge som ingen skadas. Men nu råkar det vara så (om nu inte Göran visste det) att det tar längre tid att få stopp på en bil som kör med en högre hastighet. Och vid en högre hastighet hinner man inte reagera förrän man kört in i det där köslutet som kom så hastigt bakom kröken. Tyvärr så försvinner det i det hela, det är det som folk glömmer bort. För vad spelar det Göran för roll om det kostar honom dubbelt så mycket. Han har ju råd, och dessutom så åker han ju aldrig fast.

Det Göran inte kommer ihåg är att om han kör så fort så kanske det resulterar i att en annan pappa i en annan bil kanske inte kommer komma hem till sin familj efter jobbet. Så, om du ska glömma bort allt annat, Göran - Tänk på det! Kom ihåg det!

Den som inte minskar farten när han ser en polisbil står antagligen stilla!

Tristess

Fredag 29 september, 11:42

Vet inte riktigt om jag tror på det där som alla (läs: främst politiker) säger om att det finns så många människor som hellre går omkring hemma och tar bidrag istället för att jobba...

Jag har redan tröttnat på att var hemma. Det har gått cirka 4 timmar. Jag har ätit frukost (som jag inte kände smaken på), tittat på 1 film, använt upp 3 paket näsdukar, ½ flaska Nezeril, 2 Alvedon och 1 Ipren. Gud vad tråkigt det är att bara vara hemma!

Tänkte ett litet kort tag att jag nog skulle kunna släpa mig iväg till jobbet i alla fall, i alla fall några timmar och gå hem efter lunch, eller nåt. Det är ju ändå fredag. Tyvärr så tyckte inte varkän min näsa, mina bihålor eller mitt huvud att det var en lika bra idé. Efter den 5 minuter långa "utflykten" till affären för att köpa lite mat, höll faktiskt resten av mig med näsan och bihålorna. Det skulle inte ha varit någon bra idé att släpa sig iväg till jobbet. Inte det minsta.

Jag undrar över det där med att politiker tycker att arbetslösa har det för bra. Att de har det så bra, så att de inte bryr sig om att skaffa jobb. Är inte det ett hån mot de arbetslösa? Varför ska man göra det så dåligt som möjligt för de arbetslösa? Varför ska man straffa dem för att de är arbetslösa, är inte arbetslösheten ett straff nog? Att bara gå hemma hela dagarna, att inte ha något att göra, att inte inte vara behövd. Det är klart att det säkert finns de som är arbetsskygga och inte vill jobba, men jag kan inte tänka mig att de utgör en så stor del av den totala andelen arbetslösa att det berättigar till att man ska göra livet ännu surare för alla som inte har ett jobb att gå till varje dag.

Till alla som inte vet det: Det är inte roligt att vara hemma. Det är inte kul att inte ha något att göra!

Atjoo!

Väntan

Torsdag 28 september, 18:11

Blää... Usch... Fyy...

En av de värsta känslorna som finns är att känna hur det sakta gör mer och mer ont i halsen, man blir tröttare och segare i huvudet för varje timme som går. Det börjar sticka och irritera i ögonen. Näsan och bihålorna känns mer och mer tilltäppta. Och man kan inte göra något som helst åt det över huvudtaget. Det är bara att snällt sätta sig ner och vänta på att huvudet ska börja göra ont, näsan ska börja rinnna, kroppen börja antingen småhuttra eller svettas om vartannat.

Man vet precis vad som väntar en, man kan nästan kallibrera en klocka efter de olika reaktionerna som kommer med sina bestämda intervall. Inte roligt!

Höstförkyllningarna är på turné över Sverige och nu har turen slutligen kommit till mig också. Hade tänkt att jag skulle slippa i år. Har klarat mig bra länge nu, trots att de flesta runt omkring mig varit rejält drabbade.

I tre dar tar den till, i tre dar står den still, och sen stannar den så länge den vill...

Projekt

Söndag 24 september, 12:13

Att sätta upp ett mål, jobba för det och ro i det hela i land i slutänden...

Många människor tänker hela livet att de skulle vilja göra något, men de tar aldrig tag i det. Tiden går och de gör aldrig den där jordenruntresan, går den där knyppelkursen eller ser till att ta det där flygcertifikatet.

Och så går tiden och det blir ju inte direkt lättare att ta tag i saken ju längre tiden går. Hur många finns det till exempel inte som i tio års tid har tänkt att - jo, jag ska snart sätta igång att ta körkort? Hur många av dessa kommer aldrig att lära sig köra bil? Det kommer alltid något annat emellan och man skjuter upp det på framtiden. I en framtid, då man har mer tid, mer ork och mer pengar. I hate to break an illusion... men, jag tror inte att det kommer en sån sån framtid, en framtid när det på alla sätt passar bättre in i ens liv att lära sig flyga, hoppa fallskärm eller back-packa i Tibet. Är det något man vill göra, ska man göra det nu. Inte sen!

När jag kommer på att jag vill göra något, så försöker jag göra det så fort som möjligt. Då hinner man inte ångra sig. Mitt senaste projekt är att lära mig att rida. Och nu undrar jag bara, varför har jag inte lärt mig det förut. Det är ju grymt! Det är ungefär som att lära sig köra bil... bara tusen gånger svårare. Tänk dig att du håller på att ta körkort och ska ta dig ut på E4:an mitt i värsta rusningstrafiken. Du svänger ut på accelerationssträckan, gasar, lägger i 4:an gasar lite till utan att köra in i bilen framför, kollar i backspegeln hur det ser ut bakom. Försöker hitta en lycka i bilflödet, tittar över axeln, gasar lite till, trots att påfartsfilen snart tar slut och du ännu inte hittat "din" lucka. Fortsätter titta över axeln, hittar en lycka, slår på blinkersen, fortsätter gasa, börjar trycka dig in i vänsterfilen och kämpar för att hålla rätt hastighet för att kunna passa in i trafikrytmen. Du ökar hstigheten på vindrutetorkarna eftersom regnet tilltagit. Du lyckas komma in i vänsterfilen, trycker ner kopplingen, lägger i 5:an, och pustar ut! Du klarade det! Att köra på en motorväg i rusningstrafik kräver att du gör ungefär 20 saker samtidigt. Snacka om att sätta simultankapaciteten på prov.

Tänk dig nu att du är på väg upp på motorvägen och helt plötsligt får bilen för sig att den vill inte alls upp på motorvägen, för gräset i vägrenen ser ju mycket roligare ut än de hårda bilarna till vänster. Tänk dig också att ett billarm sätter igång på en parkering i närheten, varpå bilens motor helt plötsligt vrålar och bilen går upp på bakhjulen - Så, precis så, är det att lära sig rida. Det är ungefär som att att lära sig köra bil, med den skillnaden att hästen är ett levande djur med en egen vilja!

Det är helt klart en utmaning. Grymt svårt, men fatta vad coolt när man får hästen att göra som man vill utan att man själv fladdrar omkring som en liten vante och kämpar för sitt liv för att hålla sig kvar.

Vi är alla barn i början...

Målgång

Lördag 16 september, 22:52

Uttröttad, utslagen, utmattad, utschasad...

Senaste veckorna har varit ganska hysteriska. Fast å andra sidan, tänker man efter så har nog egentligen senaste halvåret varit ganska hysteriskt. Det är bara det att jag hade liksom tänkt och trott att allt skulle lösa sig och bli bra bara jag flyttade hem. Sedan i februari har jag räknat ner till den dagen då allt skulle ordna sig.

Det känns ungefär som att springa ett ultramaraton. Göra allt som står i ens makt för att spara på krafterna så mycket som möjligt så att man ska orka ända in i mål. Och så när man ser mållinjen och tänker att - Wow! jag klarde det. Jag orkade - då snavar man på sina uttröttade fötter och faller på mållinjen, alldeles för utmattad för att orka ta sig upp på fötter och släpa sig de sista meterna.

Trotts omsorgsfull uppladdning av krafterna så fort tillfälle gavs, så har det allt som oftast kännts som att det det inte alls skulle gå, många gånger har det bara varit ren viljestyrka som gett mig kraft att lyfta på fötterna och ta mig upp och förbi nästa backkrön.

Krafterna och orken tog mig precis fram till mål, bara för att där upptäcka att det är ett triatlon där båda grenarna cykling och simning återstår.

Färdmedel

Måndag 28 augusti, 18:06

Det där med att man i vissa länder har för vana att till och med ta bilen till brevlådan, hade i alla fall jag hoppats var lite av en myt. Men idag fick jag bevis för att det tyvärr inte är så.

När jag klev på bussen satt där ett gäng amerikanska turister som fömodligen kommit från ett de stora kyssningsfartygen som ligger inne i hamnen. Med dem fanns någon som verkade ha varit här tidigare. Han hjälpte de andra till rätta med till exempel var tunnelbanestationen låg och vilka sevärdheter som fanns.

De diskuterade bästa sättet att ta sig till ett visst ställe. Och tydligen skulle resan med bussen innebära en något längre väg att gå, än om de tog tunnelbanan. Den sakkunninge turisten påpekade att han ändå rekommenderade bussen eftersom man då fick se så mycket mer av stan (vilken enligt hans uppfattning var den vakraste i världen!). De övriga i gruppen böjade då diskutera hur långt det skulle vara att gå om de tog bussen. Föga förvånande var det inte så stor skillnad (högst ett par kvarter), men de var mycket måna om att inte behöva gå i onödan, så de gick av bussen och begav sig ner i underjorden istället.

Den fråga jag då ställer mig är - Varför bryr man sig över huvudtaget om att resa runt i världen om man inte vill se den? Jag menar, visst kan tunnelbanor vara spännande och så, men så stor skillnad är det inte på att trängas i en full tunnelbanevagn oavsett om denna befinner sig i New York, Tokyo, Paris eller Stockholm. Visserligen vet jag att det finns tunnelbanesightseeing, dvs man guides genom tunnelbanenätet och får reda på en massa spännade saker om stationerna. Men, det är kanske inte det jag skulle prioritera att göra om jag spenderade 48 timmar i en stad. Speciellt inte i en stad som har så mycket mer att erbjuda än betonggrå tunnelbanestationer!

Walking is very beneficial excersice (Pride and Predjudice)

Lurad

Lördag 26 augusti, 13:11

Och så har ännu en vecka gått av semestern. Hur kommer det sig att man alltid känner sig lite lurad när semestern är över?

Tänk på barndomens sommarlov. Medan du står där mitt bland alla klasskompisarna och sjunger en blomstertid nu kommer, ler med hela ansiktet och med ögon som strålar av förväntan inför det ungefär evighetslånga sommarlovet som stundar. Höstterminens upprop är så långt borta att de lika väl skulle kunna hinna avskaffa skolan innan dess. Missförstå mig inte, jag älskade att gå i skolan när jag var liten, men jag älskade nog ännu mer långa härliga sommarlov!

Men, sen när augusti närmade sig så var det som att det där som verkade som en evighet för bara några veckor sedan, nu mot all förmodan faktiskt var på väg att ta slut. Och det kändes alltid lite vemodigt. Som om man blivit lurad på en evighet med sol och bad och roliga lekar. Visst var det roligt att åka med mamma till stan och välja ut höstens finaste bänkpapper, luktsuddisar och pennvässare. Och hade man tur fick man kanske till och med en ny ryggsäck! Och visst var det roligt att träffa alla klasskompisarna igen, men ändå... Det är ungeför samma sak som på julafton efter att man sett Kalle Anka och öppnat alla julklapparna. Det är som ett antiklimax. Ett tomt vakuum, lugnet efter stormen och vetskapen om att det kommer ta ett helt år till innan det kommer tillbaka. Och om ett sommarlov är långt som en hel evighet, då kan man inte en drömma om att föreställa sig hur långt ett helt läsår är.

Det är lite av barndomens känsla av att ha blivit lurad som jag känner när jag tänker på att ännu en vecka av semestern har gått. Och vad har jag gjort under denna vecka? Ugefär ingenting... Ja, alltså "ingenting" är väl kanske inte riktigt rätt ord, men ni förstår säkert vad jag menar.

För om ett sommarlov, som i praktiken är som en hel evighet, kan ta slut, vad kan annat kan då inte också ta slut? Inget är för evigt...

Allt är relativt, även tiden!

Tillval

Onsdag 23 augusti, 18:16

Ibland blir man förvånad...

Surfade runt lite i väntan på att komma på något bättre att göra. Kollade för skojs skull på vad det fanns för lediga hyresrätter, och döm om min förvåning när jag såg att det för flera av lägenheterna fanns så kallade "tillval". Och då menar jag inte tillval i form av blått kakel i badrummet, ekluckor på köksskåpen eller parkettgolv i sovrummet. Nej, vad det rörde sig om var helt andra saker (påpekas bör att det inte rörde sig om nyproduktion):

Tillval som tillkommer på hyran (per månad): tvättmaskin 154:-, säkerhetsdörr 79:-, Kyl/Frys 61:-, spis 49:-.

Alltså, menar de att om jag inte vill ha säkerhetsdörren, kommer de då åka ut till lägenheten och helt enkelt ta bort dörren så att jag istället får ett hål i väggen. Och vad menar de med att kostnad för spis, kyl och frys tillkommer. Är inte det standard, eller? Undrar om de vill att jag ska ta med mig mitt Trangiakök eller kanske laga mat över öppen eld i vardagsrummet istället, vilket i och för sig är rätt trevligt... Okej att kostnad för till exempel bredband/kabel-tv kan tillkomma, men kylskåp och frys kan man ju inte lägga utanför hyran, eller? I så fall skulle jag starta bostadsföretag och ha lägenheter med jättebillig hyra och istället ha en massa tillägg:

Tillval som tillkommer på hyran (per månad): Väggar 1432:-, ytterdörr 63:-, golv 613:-, tak: 421:-, vitvaror 545:-

Fatta vilken bra företagsidé! Nu har jag i alla fall kommit på något bättre att göra, så nu ska jag sluta surfa och fika med en kompis i stället.

Man får inte vara dum, för då blir man som Hedlund... Eller hur Hedlund?

Semester

Tisdag 22 Augusti 2006, 21:58

Det bästa med att jobba måste vara semestern! Kom för ett par dagar hem efter att ha spenderat den inledande semesterveckan på Öland... Men en sak bara, påminn mig om att ALDRIG planera in att flytta samma dag som semestern börjar!

Alltså, Det var ett dumt påhitt det där med att passa ihop flytten och semesterstarten. Det hela resulterade i en enorm semesterpackning. Dvs inte bara det som behövdes under semestern utan även lite av det där "extra" som man inte vill skicka med flyttlasset. Inte genomtänkt alls. En annan dum sak med denna omständighet var att när man sedan kom hem från semestern kom man knappt in genom dörren,flyttgubbarna placerat hela ens bohag i hallen. Inte heller det genomtänkt!

Men förutom allt detta, så är semster bland det bästa som finns. Och det bästa med att ha en sen sommarsemster är att nästan alla kollegor redan förbrukat sina dyrbara semesterveckor och är tillbaka på jobbet. Det är ungefär som när man var liten och fick en godispåse - Barn med godispåsar kan grovt delas in i två grupper: De som äter godiset direkt och de som väntar lite och sparar godiset för att dra ut på det hela. Givetvis resulterar detta i att den första gruppen barn avundsukt sneglar på den andra. De tittar avundsjukt på de barn som har godis kvar och önskar att de själva inte hade kastat i sig sitt godis... Precis så känns det att ha sen semester. Förövrigt kan jag meddela att jag när jag var liten oftast tillhörde den första gruppen.

Den som spar, han har...

Saker

Måndag 7 augusti, 21:09

Saker. Varför har man så mycket saker? Så mycket kraffs som man inte behöver. Varifrån kommer allt?

Jag börjar på fullaste allvar tro att antingen så uppstår post-it block, reklampennor, hårsnoddar, förlängningssladdar, trasiga strumpor och små provförpackningar med olika parfymer och hudkrämer ur tomma intet, eller (och detta är mycket troligt) så förökar de sig. De har en alldeles egen sorts celldelning, och i likhet med bakterier och råttor skulle de ta över jorden (eller i alla fall min lägenhet) inom bara några dagar om jag inte fanns här och tog upp plats (Och med det menar jag inte att jag har fullt med råtter omkringspringande hemma!).

Det var nu cirka fyra månader sedan jag flyttade senast och nu är det dags igen. På dessa fyra månader så har mina grejer ökat exponentiellt många gånger om. Av någon anledning lyckas man alltid hitta så praktiska förvaringsplatser för sakerna medan man bor i lägenheten. En byrålåda här, ett köksskåp där eller en garderob ute i hallen. Överallt finns det små "gömställen" där man stoppar sina saker. Och gömda är de... tills man ska till att flytta! Då kommer de fram. Alla sakerna. Post-it block och reklampennor, hårspännen och mobilladdare, Överblivna gardinkrokar och skor som man bara får skavsår av. Och man ställer sig frågan om och om igen: Varför samlar man på sig alla dessa saker? Varför plockar vi på oss 17 stycken reklampennor varje gång vi är på kongress? Varför tackar vi så gladeligen ja till provförpackningar och extrapresenter i parfymaffären? Eller till bonusstämpelkorten i tea/pocket/suchi/strump/videoaffären? Varför? Varför?

Det som göms i snö, kommer upp i tö!

Harlequin

Torsdag 3 augusti, 21:13

Igår såg jag världens konstigaste program på tv. Det var väligt länge sedan jag såg något så sjukt och meningslöst. Igår såg jag "Mr Romance".

Alltså, jag tror inte riktigt att jag förstår meningen med programidén. Ja alltså, inte för att Big Brother och Baren heller är så där väldigt igenomtänkta, men skaparna av Mr Romance har missat något riktigt väsentligt i sin idé.

Vilka är med i Big Brother? Jo, för det mesta (förlåt om jag sårar någon med detta uttanlande) ganska IQ-befriade tjejer med siliconbröst som de mer än gärna visar upp, och killar som antigen är av det allra spännigaste slaget eller alternativt består av till 50% av ölmage, 20% illaluktande strumpor och 30% förskräckliga åsikter och konstig kvinnosyn.

Inte för att jag nu är något stort Big Brother-fan (Surprise!), men det är i alla fall ett program som jag föstår mig på. Det är logiskt - En massa människor som är inlåsta i ett hus, de har inte så mycket att göra så därfär super och festar de, har sex i tv och bråkar. Ja, det är konstigt med uppenbarligen så funkar konceptet och folk tittar på det. Och det finns faktiskt de som också vill deltaga i programmet. De som känner att det saknas något i deras liv är med i Big Brother och kommer under cirka 2 veckor vara kända som hon/han som hade sex i tv på bästa sändningstid och de kommer kunna gå förbi kön på Café Opera i ungefär 3 dagar.

Men, så var det alltså Mr Romance. Vad är nu detta? Ett gäng grabbar som ska tävla om att bli nästa Fabio. De tävlar om att bli den perfekte mannen. Om att bli den som alla kvinnor kommer falla pladask för. Och vinsten i detta progam är att få vara på omslaget av någon Harlequin-bok. Wow!

Jag menar, det motsäger ju säg själv. Det är ett moment 22 - Den pefekte mannen skulle aldrig vara med i ett sånt pogram. Den perfekte mannen skulle inte vara så fåfäng som de är. Han skulle inte vara så självupptagen att han tror att varenda kvinna på planeten avgudar honom. Han skulle inte ha en speciell maskin för att ta bort håret på rumpan med.

"Manus"-föfattarna har missat en viktig liten detalj. Det är inte Mr Romance de kommer kora det är en jubelidiot med noll hjärna, stora muskler och en speciell rakmaskin för rumpan!

Women say I have the body of Adonis, and the brain of Zeus... And I say, thank you! (Fabio)

Lördagsgodis

Fredag 28 juli, 09:17

Häromdagen när jag satt på tåget på väg hem från jobbet, satt det två små familjer precis i närheten. Den ena bestod av en mamma med en cirka 2-3 årig flicka, den andra av en mamma och pappa med en cirka 3 årig pojke.

Som alla småbarnsföräldrar var även dessa utustade med ett par böcker att titta i när det blev tråkigt och något att äta om barnet i fråga skulle bli hungrigt. So far so good... Flickan läste lite i sin bok och pratade med sin mamma. Efter ett tag frågade mamman om flickan ville ha en riskaka. Flickan fick en riskaka och tuggade nöjt medan hon fortsatte att titta i boken och småprata med sin mamma.

Under tiden satt även pojken och läste i en bok. Han stängde boken och tittade upp, varpå mamman frågade om han ville ha godis. Pojken fick en påse och tyckte in allt i munnen på en gång. Han tog upp sin bok igen och tittarde i den i cirka två minuter. Han stängde åter boken, och tittade sig omkring. Mamman frågade om han visste vad det var i påsen som hängde på vagnen. När han skakade på huvudet, svarade mamman att det var ett paket till honom, fast det skulle han inte få förrän imorgon. Pojken sträckte ut handen för att känna lite på paketet, varpå mamman genast sa att han inte fick klämma på det, men frågade om han ville ha godis istället. Pojken fick en påse godis, vars innehåll han stoppade in i munnen på en gång. Strax därefter anlände vi efter den ca 30 minuter långa resan.

Med detta menar jag inte att man inte ska äta godis. Jag älskar godis och äter det mer än gärna. Men det är något som jag bestämmer själv att jag ska göra. Jag har som en någorlunda vuxen person själv ansvaret för vad jag stoppar i mig. Men är man 3 år har man inte själv ansvar för vad man äter. Man får acceptera det som bjuds. Och bjuds det godis så äter man det. Och bjuds det riskakor så är det det man äter.

Min alldeles personliga åsikt är att det finns så mycket onyttigheter som man får i sig i alla fall, så det räcker och blir över, utan att man spär på det hela med att aktivt stoppa i ett barn godis, utan att ens barnet i fråga har bett om det. Ett sockerberoende vid tre års ålder och diabetes vid fem, är väl ändå inget man önskar sitt barn? Fenomenet "lördagsgodis" verkar helt enkelt inte längre existera.

Cookie, cookie, cookie starts with C!

Elektronik

Onsdag 26 Juli, 21:13

Det moderna samhället. Låter det inte vackert. Det moderna papperslösa samhället. Där allting görs via ett tangentbord och en mus. Allt är så lätt och smidigt. Så snabbt och enkelt! Visst! Men sitter du inte på en 10 MBit lina och en grym pentiumprocessor - Gör dig icke besvär!

Jag tänker emellanåt att det här snabba och enkla elektroniska samhället skulle vara dubbelt så snabbt pch fungera dubbelt så smidigt om man istället för telefonkonferenser med raspiga Netmeetinguppkopplingar, helt enkelt träffades över en kopp kaffe - Snabbt och lätt avhandlade ärendet ifråga utan att spendera 90% av tiden med att försöka få igång alla datorer och kämpa mot rundgången i telefonerna. Och, det skulle finnas tid över till att diskutera både vädret, gårdagens dokusåpa på tv och barnens framsteg i huvudfotingsritandet.

Okej, okej, det är smidigt att kunna ha konferenser med personer på andra sidan jordklotet, utan att behöva åka dit. Det är väl kanske både snabbare och billigare. Men, hur många gånger har du inte skickat iväg ett mail till kollegan i rummet bredvid eller ett par våningar bort? Jag måste väl erkänna att i alla fall jag gör det flera gånger per dag. Och kommer du ihåg hur det var när man använde vanliga papperskalendrar, eller kanske till och med när man hade i huvudet vilka möten man skulle ha när och med vem. Vem kan idag klara sig utan Outlook? Med det klassiska plingandet som påminner om att du om 15 minuter ska vara i den och den byggnaden, träffa den och den och diskutera det och det.

Men tänk vad sårbart det är. Det räcker i princip att en server någonstans på andra sidan jordklotet tycker att det är dags för en fikapaus, för att hela verksamheten ska stanna. Vi vet inte var vi ska vara, vem vi ska träffa och vad vi ska prata om... Det är tur att vårt namn står på utsidan av dörren till kontoret, så att vi kommer ihåg vad vi heter!

You've got mail!

Pinsamheter

Onsdag 19 Juli, 23:15

Visst är det typiskt att man gör bort sig som mest, när det passar som sämst. Jag menar nog sjutton kan du ge dig på att du ser till att göra den där ordentliga tabben precis när det är som mest pinsamt, när det är som mest folk som tittar, och på ett ställe där det passar som sämst...

Ta som exempel; Att ramla i trappan i blå hallen på väg mer till Nobellmiddagen. Eller att tappa en fin glasskål i golvet mitt i lördagsshoppingen på NK. Eller att ens kortköp inte går igenom när man har storhandlat och kön på ICA Maxi bara växer bakom än och folk ser allt mer irriterade ut och suckar allt högre... Fast det förstås, om du hade råkat snubbla till i den övergivna trappan på väg ner till tvättstugan en söndagmorgon, tappat ett glas i golvet medan du diskade eller att VISA-kortet krånglade på Pessbyrån när du skulle köpa tuggummi, varpå du gladeligen drar fram en tjuga ut plånboken... då, om det varit i de situationerna som som tingens djävlighet hade slagit till, då hade man ju inte gjort bort sig, det hade inte blivit så pinsamt att man helst skulle vilja skjunka genom jorden. Man hade då inte kommit ihåg incidensen i efterhand, osv... Det hela handlar nog om att vi har ganska selektiva minnen!

Okej, jag har inte ramlat i trappan under Nobellmiddagen, vilket säkerligen bara beror på att jag inte varit på Nobellmiddagen (annars hade jag nog lyckats med det också!). Jag har inte heller tappat en dyrbar Mingvas i golvet på någon fancy-affär. Hmm... jag har visserligen stått i en lång kö en lördagsförmiddag och VISA-kortet krånglade (tack för att man har snälla vänner som rycker ut som räddare i nöden!). Och visserligen har jag ramlat i trappan på ett Café, så att kaka och kaffe flög all världens väg...

En av de större tabbarna jag lyckats med på senare tid var nog när jag lyckades ramla på löpbandet på ett fullsmockat gym under bästa träningstid. Inte roligt. Nog för att det var pinsamt, men det gjorde ont också. För övrigt är ramla på löpband inget som jag rekommenderar. Det går helt enkelt inte att ställa sig upp igen. Marken rör liksom på sig, varpå man likt Bambi på hal is ramlar igen. Inte bra!

En annan "kul" grej jag lyckats med på gymet var när jag skulle torka av maskinen efter mig och munstycket på sprayflaskan inte var ordentligt påskruvad, varpå flaskan ramlade i backen och läckte ut i princip hela sitt innehåll. Inte bra det heller!

Men som sagt... minnet är selektivt. Jag kommer visserligen ihåg när jag tappade ett stort glas med nygjort tea på stengolvet i hallen. Detta var inte det minsta pinsamt, men mycket mycket irriterande och frusterande. Men hade samma sak hänt en eftermiddag på Wayne's Coffee så hade det troligen varit ett helt annat läge.

Det jag försöker säga är att vi gör helt enkelt inte bara bort oss offentligt. Vi gör det hela tiden, det är bara det att omständigheterna avgör hur pinsamt vi tycker att det är och hur väl vi kommer ihåg det i efterhand. Och eftersom vi alla gör dessa tabbar titt som tätt, så är det ingen mening med att hetsa upp sig över nåt litet misstag man råkar göra när andra ser på. Det är bara att borsta bort smutsen från byxorna, kliva upp på löpbandet igen och fortsätta springa som om ingenting hänt!

Keep it cool!

Självklarheter

Måndag 17 Juli, 22:52

Med risk för att låta som en riktig klyscha, måste jag bara konstatera att: Barn är roliga! De är helt enkelt inte bara små människor, utan som en helt egen art. De fungerar helt enkelt inte som andra. Deras hjärnor är mycket intelligentare, de fokuserar på sånt som är viktigt (klätterställningar, fina ballonger, kritor, lördagsgodis och tomten) i stället för sånt som inte alls är lika vikigt och som snarare ger än huvudvärk (deklarationer, fastighetsskatt, politik, arbetsplatskonfliketer, tågförseningar och visaräkningar)...

Jag hörde för några dagar sedan om ett dagis där de hade haft temat "troll" under hela våren. Så när det började närma sig sommar tyckte en av dagisfröknarna att det var dags att summera ihop vad de gjort under våren och frågade ett av barnen vilka olika sorters troll det finns. Barnet funderar ett litet tag och börjar räkna upp:

"Det finns skogstroll, bergstroll... tandtroll... och fjärkontroll!"

På samma dagis hade de även en mycket pedagogisk lek där barnen skulle lära sig att sortera olika saker. Alla barnen hade fått en hög med pärlor i diverse färger och utformningar framför sig. Dagisföken gick runt bland barnen för att se hur de hade gjort. Vissa hade sorterat efter färg, andra efter storlek och vissa efter hur många hål det fanns i pärlorna. Till slut kommer fröken fram till en liten flicka som sorterat ut två stycken mycket prydliga högar, helt utan synbar logik. Föken kliar sig fundersamt i huvudet och försöker försikigt fråga flickan hur hon tänkt när hon sorterat sina pärlor. Flickan pekar på den ena högen svarar med självklar röst:

"I den högen är de fina pärlorna och i den andra är de inte fina!"

Som sagt, deras hjärnor fungerar på ett helt annat sätt än våra. Och de är tusen gånger smartare. De fokuserar på det självklara och viktiga utan att krångla till det i onödan. För är egentligen inte det viktiga (i alla fall med just pärlor) vilka som är fina och vilka som inte är det?
Barn har helt ser helt enkelt de enkla sanningarna!

Svampar växer på fuktiga ställen. Det är därför dom ser ut som paraplyer. (Henrik 8 år

Stress

Söndag 16 juni, 21:32

Jag har världens bästa avtal. Det måste vara ett av världens mest fördelaktiga jobbkontrakt. Jag jobbar fem dagar, ledig två. Jobbar fem, ledig två... Tänk vad många människor det finns i världen som inte är förunnade en sådan deal.

Okej, att de allra flesta andra, i alla fall i västvärlden, har lika bra avtal som jag. Men det betyder inte det att jag behöver uppskatta det hela mindre. Om man ser på det i ett lite större perspektiv innebär mitt avtal faktiskt drygt 100 (!) semesterdagar per år. Förutom de så kallade vanliga semesterdagarna och allmänna helgdagarna. Etthundra semester dagar! Det är över tre månader. Ett helt kvartal. Så vad bråkar vi om egentligen? Det hela handlar bara om att utnyttja sina etthundra semesterdagar på ett optimalt sätt. Att inte "slösa" bort dem på att stressa omkring och försöka hinna med att göra så mycket som möjligt. Stressa kan vi göra någon annan gång. Stressa kan vi göra de där andra fem dagarna per vecka som vi inte är lediga. När vi är lediga ska vi vila, ha det bra, göra sånt vi tycker om koppla av. Det ska inte innehålla en massa måsten. Detta för att vi ska orka ligga i och prestera de andra dagarna.

Idag ska alla vara så duktiga och prestera maximalt jämt. Och då menar jag inte bara på jobbet (där man faktsiskt ska prestera) utan även på sin fritid. Jag menar - Under fikaraster och luncher under både torsdagar och fredagar är den ständiga frågan på våra arbetsplatser "Vad har ni för planer inför helgen?" Och gud nåde den som inte kan räkna upp en lista med saker som ska utföras under de två lediga dagarna... Och sedan - Under hela måndag och tisdag frågar vi varandra lika plikttroget "Gjorde ni något specielt i helgen?". Den som då inte kan svara att de målat om köket och kaklat om badrummet, tagit en tur till Kolmårdens Zoo med de egna och grannens ungar, klippt gräsmattan, anlagt en rosenrabatt samt tagit en snabb sväng runt alla smålands glasbruk har ingen anledning att göra sig hörd! Vår helgstress sträcker sig alltså utanför själva helgen och vi har i bästa fall bara en enda dag per vecka då vi kan undvika helgstressen.

Jaja, kanske riktigt så illa är det inte, men ni förstår säker vad jag menar. Vi ska vara högpresterande inte bara under de fem arbetsdagarna utan även i högsta grad under de två vilodagarna. Inte konstigt att folk blir utbrända, trötta och sjuk!

Jag behöver väl inte tillägga att jag precis kommit hem från världens bästa helg som till största delen har spenderats i glada vänners lag på en strand vid Tylösand! Utan krav, utan stress och där de största problemen utgjorts av att glassen sålts slut hos standförsäljarna samt den existensiella frågan om huruvida man ska sola magen eller ryggen. Mina två dagars helg har visserligen gått alldeles för fort (självklart!) men det känns som jag har haft minst en veckas semester.

Nu är jag laddad för att ta itu med en ny arbetsvecka. Redo att prestera max under de kommade fem dagarna innan jag åter ska hänge mig åt att inte stressa, inte ha några krav och bara vara. Lämna klockan hemma!

Vamos a la playa!

Förtrollad

Torsdag 13 Juli, 21:19

Bäst som jag satt där i godan ro på tåget hem från jobbet hörde jag något som klirrade... jag tittade upp och insåg till min förvåning att det var konduktören som kom dragandes med en "förfriskningsvagn". Ja, det vill säga en sån där vagn med smörgåsar, tea, läsk och en och annan chokladkaka på. Det kändes som om jag föflyttat mig åtskilliga mil och trätt in i Harry Potter-dimensionen. Jag befann mig på Hogwarts expressen och att vagnen drogs inte av en tämligen feminin konduktör, utan istället av en gammal häxa. Och istället för torra ostmackor och Cola Light, innehöll vagnen Bertie Bott's Beans, Fizzing Whizzbies och Chokladgrodor.

Tyvärr insåg jag en sekund senare att så inte var fallet och att det istället var samma gamla vanliga tåg som jag åker varje dag... fast det förstås, det är inte varje dag som det kommer en smörgåsvagn. Vid närmare eftertanke så har det nog aldrig kommit en under de snart 6 månader som jag åkt med det där tåget. Jag hade liksom fått för mig att det där var en företeelse som dött ut för en sisådär 7 år sedan, minst. Fast jag måste säga att det är en ganska trevlig företeelse, det där. Tycker nästan att man borde införa det på fler ställen. T ex på tunnelbanan. Det skulle väl vara trevligt. Då kan konduktörerna trängas med sina vagnar tillsammans med stressade stockholmare, sovande alkisar och dragspelsmusikanter...

Det där med musikanter i tunnelbanan är förresten också en intressant företeelse... Hmm... fast det kan nog bli en ganska lång utläggning och dem, så det får jag nog ta en annan gång. Lovar!

Alohomora!

Villovägar

Tisdag 11 Juli, 20:33

Hmm... är det inte fantastiskt vad tiden går fort under semstern? Går tiden någonsin så fort som när man är ledig? Swisch, säger det bara och så är man tillbaka på jobbet igen. Kom hem i söndags kväll efter en härlig vecka på sommarstugan långt bort från allt vad bredband, kollektivtrafik och tidiga arbetsmornar heter... Tyvärr kom dock inte min väska hem med mig...

Hemresan från sommarstugan gick via ett par flygturer - flighter som nu under sommaren trafikeras av relativt små propellerplan - Påminn mig att inte åka propellerplan igen! Efter en extremt skakig start och en ganska osäker flygtur över Östersjön var det dags för landning på Arlanda. En landning som i det närmaste skulle kunna liknas vid en berg-och-dalbanetur på Gröna Lund. Höjpunkten nåddes när planet 20 meter över marken helt plötsligt fick för sig att "ramla" ner 15 av de återstående 20 meterna, vilket åstadkom ett härligt skrik från i så gott som samtliga passagerare (i äkta berg-och-dalbane/frtt-fall-anda. Det enda som saknades var sockervadden, kamerablixten och den tillhörande ögonblicksbilden som kan köpas fö 40kr vid utgången)

Efter en busstur på 10 minuter var vi sedan slutligen framme vid Arlandas terminal 5. En terminal, som om man uttrycker sig milt var tämligen kaosartad. Förvirrade människor, skrikande och omkringspringande barn och väskor precis överallt. Tyvärr så fanns inte just väska någonstans (eller det gjorde den kanske, men den försvann som liksom i kaoset). Så med 20 minuter till mitt nästa flyg skulle gå befann jag mig således någanstans mitt i kön till 'Baggage service' ett par kilometer ifrån den gate där jag borde vara.

Efter något som i det närmaste kändes som en halvmara med hinder kastade jag mig som sista person på planet (även detta av modellen skumpigt propellerplan) med en puls och en adrenalinnivå som heter duga.

En bra sak med det hela är att jag slapp fundera på hur jag skulle lyckas släpa hem min 25 kilosklump till väska från flygbussen. Den kom alldeles nyss hemkörd till dörren av SAS! Så nu har jag åter datorsladd, mobilladdare, träningsskor, samtliga mina sommarkläder och skor samt en hel hög med smutstvätt! Jippie! Längtar redan till nästa semester!

It's gonna be a bumpy ride!

Fullkorn

Onsdag 28 juni, 19:26

Fullkorn. Fullkorn. Fullkorn. Det nya inneordet. Det har snabbt tagit över scenen efter uttryck som "shit pommes frites", "ballt", "fett" och "coolt" och slagit sig in överst på topplistan. Allt ska vara fullkorn. Alla varumäken med någorlunda självaktning och självbevarelsedrift har slagit sig in på fullkornsmarknaden. Allt för att försöka knappa åt sig några ynka marknadsandelar hos alla dessa som vill äta nyttigt, leva sunt och hålla vikten!

Bland alla dessa fullkornsprodukter, måste väl ändå fullkonspasta vara det absolut bästa påfundet. Pasta är något som många människor stoppar i sig i enoma mängder och varför då inte göra det hela lite nyttigare när man ändå är i farten. Jag har länge stått emot pressen och grupptrycket, men idag föll jag till slut för "frestelsen" och köpte FULLKORNSPASTA. Hungrig som en varg var det till slut dags för själva ätandet. Och snacka om besvikelse! Hur kan man kalla det för pasta? Det borde vara ett fall för konsumentombudsmannen (eller vem det nu är). Snacka om att missbruka pastans namn och goda rykte. Det smakade inte alls som pasta. Jag menar, detgör ju inte potatis heller, men det utgör sig inte för att vara något annat än potatis.

Så, jag kan inte göra annat än att hålla med reklamfilmerna. Fullkornspasta är väldigt bra om man ska hålla vikten i alla fall. För inte blev det mycket ätet av den där pastan i alla fall.

Nu är jag ju tyvärr fortfarande väldigt hungrig, vilket ju kanske inte var meningen med måltiden... Hmm... måste nog kila ut i köket och tina en kanelbulle!

Nyttigt, sa Bill! Ja, nyttigt, sa Bull!

Nätverk

Tisdag 27 Juni, 23:06

Varför är inte människor mer som datorer? Enkla att förstå och ha att göra med. De gör som man säger och är oändligt förutsägbara. Jaja, jag vet att många kanske inte tycker att det stämmer överens med verkligheten. Och jag förstår ert resonemang - För jag har också råkat ut för datastopp, uppbrända hårddiskar och totalt ologiska felmeddelanden. Men ingen kedja är starkare än sin svagaste länk, och i datorfallet så är det människor som har konstruerat och satt ihop burken. Och det var även en människa som hällde tea i datorn så att den nu definitivt lever sitt alldeles egna och självständiga liv (och tro mig, jag är väldigt nöjd med att den över huvudtaget lever).

Hur som helst. Back to business! Människor är väl mer "dynamiska" eller vad man ska säga. När man tänker på det så är det egentligen rätt så fantastiskt att samhällen, grupper av människor, förhållanden och vilken himla folkhop som helst kan fungera. Att tåta ihop människor (plural) måste vara det roligaste som Gud kan ha för sig där han sitter uppe på sitt moln och pillar naveln. Där kan vi snacka dokusopa på hög nivå. Jag menar, om du har flera saker som är oföutsägabara, har sin egen vilja, gör precis vad de själva vill och som faller dem in. Hur sjutton ska man kunna få det att fungera? Tänk dig bara hur det går när man ska försöka sätta ihop flera stycken av de där i alla fall någorlunda förutsägbara datorerna (ni vet, det brukar kallas 'nätverk'). Hur bra brukar det gå? INTE ALLS! är svaret på den frågan. Och som bevis för detta finns det en hel yrkeskår som går under benämningen "nätverkstekniker". Nätverksteknikerna måste vara maskinernas motsvarighet till våra samtalsterapeuter, psykologer och kuratorer. De ska försöka få personer/människor/datorer/saker att fungera någorlunda smärtfritt i en grupp. Hur som helst - Människor går det inte att förstå sig på. Punkt.

Ett Noll Ett Noll Ett Noll Ett Noll!

Iaktagelser

Tisdag 27 juni, 21:26

Jag tycker om att studera folk när jag är på gymet. Man skulle kunna säga att det är en av mina hobbies. Vet du t ex hur många olika tekniker det finns för att lyfta hantlar? Hur många sidor folk i genomsnitt hinner läsa i den senaste damtidningen medan de värmer upp på träningscykeln? Och efter varje besök på gymet undrar jag när jag första gången ska få se en kille på allvar använda stepmaskinerna?

En kompis berättade att på hennes gym kan man alltid höra när en viss person är där. Tydligen så låter det ungefär som när elefant galopperar när han sprnger på löpbandet. Har ni någonsin hört en elefant galoppera? Nä, kunde just tänka mig det. Men om ni gör ett besök på gymet i fråga så där vid 18-tiden, kommer ni snart att få en ganska bra uppfattning om hur det skulle kunna låta när en elefant galopperade.

En annan sak med gym är att man tydligen kan komma klädd precis hur som helst. Och missförstå mig inte nu. Jag menar verkligen inte att alla ska vara klädda senaste modet och ha de flashigaste skorna. För min skulle får du gärna komma i urtvättade skjorts, en gammal T-shirt med hål i och ett gult svettband runt huvudet (ni vet, i äkta Björn Borg-stil). Det som är lustigt är när folk kommer till gymet i jeans och långärmat samt gärna med attributet flip-flop. Herre gud! det är väl träna vi ska göra. Inte styla på ute-baren på strandpromenaden på Ibiza eller sätta oss i kassan på ICA. Eller? Då kan man väl i alla fal låtsas att det är träna man är där för att göra...

Öka takten sista kvarten, Julehund!

Motorvägssightseeing

Söndag 25 juni, 22:34

Svenskar är väl för roliga. Vi är ett väldigt accepterande folkslag. Vi finner oss helt enkelt i det mesta och opponerar oss inte i första taget. Eller, vi kanske opponerar oss och pratar sinnsemellan. Men, det och att faktiskt göra sin röst hörd är en helt annan sak.

Idag tog det 1½ timme att komma hem från flygplatsen. En resa som enligt flygbussföretaget tar ca 25 minuter. Bussen avgick helt normalt från flygplatsen och åkte ut på motorvägen. Snacka om vår fövåning när bussen, som är nästan framme, helt plötsligt åker av motorvägen, vänder och sätter av i full fart tillbaka mot flygplatsen (Haha, snopet!) utan så mycket som ens en liten kommentar från föraren... Jag och mina medresänärer tittar oss om på varandra och skickar fågande blickar fam mot föraren. När vi är nästan ända framme (igen) vid flygplatsen är det någon som gör sin röst hörd och ropar ut en fråga till föraren om vi är på väg tillbaka till flygplatsen (Duh! Det är klart vi är!). Till svar får vi ett kortfattat: "Det kom ett till plan!"

Jaha, och det visste vi inte innan vi åkte från flygplatsen första gången, eller? Jag menar, det andra flygplanet brukar ju komma varje söndag vid samma tid.

Jaja, hem kom jag ju till slut i alla fall, vilket var huvudsaken. Och tack vare den lilla extra motorvägsturen hann jag ju faktiskt läsa ut min bok också!

Tea? kaffe? kaffe? tea?

Nedräkning

Torsdag 22 Juni 22:41

Tänk va! Snart slutar mitt "halvliv"/"två-liv". Hurra! Chefen kom med det utomordentligt bra förslaget att jag skulle flytta min tjänst till Stockholm och jobba där istället. Fantastiskt! Kunde inte bli bättre. Sorry, Malmö Aviation - Efter sommaren kommer jag inte bära upp er omsättning längre!

Idag var det för övrigt en väldigt hurtig flygvärdinna... eller kallar man det flygvärdinna om det är en kille. Det heter nog nåt så flott som "steward" eller så... Fast det låter så töntigt. Jag föredrar att klassificera det i samma grupp som yrken som sjuksköterska eller sotare eller mattant. För vem har någonsin hört talas om en "Soterska" eller en "Matgubbe"?

Cabin crew, disarm slides, cross check and report!

Sommartider

Mån 19 jun 22:36

Visst är det roligt när de helt plötsligt får för sig att, idag, idag ska vi köra alla bussar 5 minuter tidigare än vanligt? Det är sommartidtabellen som anlänt!

Man gör ingen större skillnad i antalet avgångar, men bara för att jävlas så där lagom mycket flyttar man alla avgångar 5 minuter. Varför? Ja, det kan man verkligen fråga sig. Det händer varje år. År efter år. Och det kallas sommartider och de finns i den speciella sommartidtabellen.

Sommartidtabellen och dess sommartider förekommer med allra största sannolikhet i samtliga län i vårt land. Den består i att ett antal nissar på landstingen har suttit och knepat och knåpat för att flytta om alla buss/tåg/spåvagnsavgångar. Den distribueras i massupplagor, folk plockar på sig 7 kopior av alla tänkbara tabeller som de säkert inte kommer att ha någon nytta av (för omutifallatt...), den kommer alltid som en överraskning när den sätts in (och ut) och är giltig i bästa fall knappt tre månader. VARFÖR? Vän av ordning kommer säkert dragande med argumentet att - Bussförarna ska också ha semester, och det åker ändå inte lika mkt folk på sommaren! Jaja, det ä klart att bussförarna ska få vara lediga, men i alla fall jag tycker att minskningen i antaletresenärer är marginell. Till råga på alltär detju inte alltför ovanligt att antalet avångar är i det närmaste konstant, de är bara lite förskjutna.

Men, om man nu vill dra in ett antal avgångar på sommaren borde väl alla vinna på att man helt enkelt satte dit en liten fotnot på de avgångar som inte körs juni-augusti... eller? För vad kostar inte hela denna sommartidtabellorganisation för landstingen? Inte vet jag. Jag har faktiskt inte någon aning. Men, den är säkert inte gratis.

Behöver jag tillägga att detidag, med den frånidagrådande sommartidtabellen (vilken kom som en fullständig överraskning (som alla år)), tog mig två timmar att komma hem fån jobbet?

Väntar med spänning på nästa utgåva av bustidtabellen!

Ha det!