Lurad

Lördag 26 augusti, 13:11

Och så har ännu en vecka gått av semestern. Hur kommer det sig att man alltid känner sig lite lurad när semestern är över?

Tänk på barndomens sommarlov. Medan du står där mitt bland alla klasskompisarna och sjunger en blomstertid nu kommer, ler med hela ansiktet och med ögon som strålar av förväntan inför det ungefär evighetslånga sommarlovet som stundar. Höstterminens upprop är så långt borta att de lika väl skulle kunna hinna avskaffa skolan innan dess. Missförstå mig inte, jag älskade att gå i skolan när jag var liten, men jag älskade nog ännu mer långa härliga sommarlov!

Men, sen när augusti närmade sig så var det som att det där som verkade som en evighet för bara några veckor sedan, nu mot all förmodan faktiskt var på väg att ta slut. Och det kändes alltid lite vemodigt. Som om man blivit lurad på en evighet med sol och bad och roliga lekar. Visst var det roligt att åka med mamma till stan och välja ut höstens finaste bänkpapper, luktsuddisar och pennvässare. Och hade man tur fick man kanske till och med en ny ryggsäck! Och visst var det roligt att träffa alla klasskompisarna igen, men ändå... Det är ungeför samma sak som på julafton efter att man sett Kalle Anka och öppnat alla julklapparna. Det är som ett antiklimax. Ett tomt vakuum, lugnet efter stormen och vetskapen om att det kommer ta ett helt år till innan det kommer tillbaka. Och om ett sommarlov är långt som en hel evighet, då kan man inte en drömma om att föreställa sig hur långt ett helt läsår är.

Det är lite av barndomens känsla av att ha blivit lurad som jag känner när jag tänker på att ännu en vecka av semestern har gått. Och vad har jag gjort under denna vecka? Ugefär ingenting... Ja, alltså "ingenting" är väl kanske inte riktigt rätt ord, men ni förstår säkert vad jag menar.

För om ett sommarlov, som i praktiken är som en hel evighet, kan ta slut, vad kan annat kan då inte också ta slut? Inget är för evigt...

Allt är relativt, även tiden!