Borta

Måndag 18 december, 19:19

Det var en gång...

Ni vet det där med att man ibland kan reta sig så mycket på vissa saker. Till exempel när man står i världens längsta kö för att få betala något. Alla i kön grymtar, speciellt personen framför dig, som vid upprepade tillfällen ropar halvhögt till den stackars sönderstressade tjejen i kassan att de borde öppna en till kassa. Alltså jag förstår att folk kan ha bråttom... men när turen att betala kommer till personen framför dig, kan man ge sig på att han/hon inte börjar leta efter sin plånbok förrän tjejen i kassan säger, "Det blir 72,50 tack!". Antingen det, ellerså har personen i fråga tänkt sig att betala hela summan med 50-öringar och börjar långsamt och metodiskt att rada upp dem på disken framför sig.

Jag blir inte så irriterad av själva kön. Jag vet, i likhet med alla andra som någonsin stått i en kassa under rusing, att tjejen i kassan gör sitt allra bästa för att det ska gå så fort som möjligt. Nej, det jag kan bli vansinnigt irriterad på är de som kalgar i 20 minuter över hur långsamt det går och sedan inte kan se till att ha letat reda på sin plånbok innan de ska betala. Det är i sådana situationer som jag kan bli så irriterad att det känns som om min irritation måste märkas på en kilometers radie.

Och tro mig det märks! Det vet jag, för i morse råkade jag ut för samma sorts irritation från någon annan. Och det märkte jag. Definitivt!

I morse när jag satte mig i bilen, så la jag som vanligt passerkortet i ett av facken i instrumentpanelen, för att ha det nära till hands när jag skulle in i parkeringshuset på jobbet. När jag sedan accelererade för att ta mig ut på motorvägen hängde inte riktigt kortet med utan ramlade ner på golvet. Jag tänkte att, ja ja, jag får väl ta upp det sen.

När jag sedan kom till jobbet och närmade mig garaget kollade jag så att det inte var någon precis bakom mig, så att jag skulle kunna leta reda på kortet. När det var tomt körde jag in på nerfarten till garaget. Det dumma var bara att det var inte så himla lätt att hitta det där kortet. Det var spårlöst försvunnet. Gick inte att hitta någonstans. Ungefär här insåg jag att det kommit en bil bakom mig. Jag letade lite till men, insåg ganska snart att det nog skulle krävas en ordentlig genomgång inklusive en hel del akrobatiska övningar för att få fram kortet som jag misstänkte hade åkt in under någon av stolarna. För att slippa de alltmer irriterade blickarna från föraren bakom mig bestämde jag mig för att ta mig ut från garagenerfarten och släppa förbi honom.

Däför satte jag mig tillrätta igen och la i backen. Ungefär här börjar jag känna irritationen från bilen bakom. Den slår emot mig med en kraft som skulle kunna jämföras med Hiroshimabomben. Det var som om hela luften darrade...

Till slut lyckades jag i alla fall krångla mig upp för backen och ställa mig lite mindre i vägen. Och tur var väl det, för med tända lampor inne i bilen, 10 minuter och diverse cirkuskonster senare lyckades jag fiska fram kortet som låg under passagerersätet. Jag tog mig in i parkeringshuset, gick upp till mitt rum och jobbade i 10 timmar.

Snipp snapp snut, så var sagan slut...