Målgång

Lördag 16 september, 22:52

Uttröttad, utslagen, utmattad, utschasad...

Senaste veckorna har varit ganska hysteriska. Fast å andra sidan, tänker man efter så har nog egentligen senaste halvåret varit ganska hysteriskt. Det är bara det att jag hade liksom tänkt och trott att allt skulle lösa sig och bli bra bara jag flyttade hem. Sedan i februari har jag räknat ner till den dagen då allt skulle ordna sig.

Det känns ungefär som att springa ett ultramaraton. Göra allt som står i ens makt för att spara på krafterna så mycket som möjligt så att man ska orka ända in i mål. Och så när man ser mållinjen och tänker att - Wow! jag klarde det. Jag orkade - då snavar man på sina uttröttade fötter och faller på mållinjen, alldeles för utmattad för att orka ta sig upp på fötter och släpa sig de sista meterna.

Trotts omsorgsfull uppladdning av krafterna så fort tillfälle gavs, så har det allt som oftast kännts som att det det inte alls skulle gå, många gånger har det bara varit ren viljestyrka som gett mig kraft att lyfta på fötterna och ta mig upp och förbi nästa backkrön.

Krafterna och orken tog mig precis fram till mål, bara för att där upptäcka att det är ett triatlon där båda grenarna cykling och simning återstår.