Hopp

Onsdag 27 december, 12:47

Nu är glada julen slut, slut, slut...

Ja, inte riktigt, men nästan i alla fall. Efter julskinka, klappar och dans kring granen bär det nu upp mot norr. Men, det känns minst sagt lite konstigt att för första gången på 5 år inte ta med sig skidorna. Lite vemodigt. Tänkte in i det längsta att jag skulle ta med mig dem i alla fall. Hoppet är ju det sista som överger än, sägs det. Men, nånstans tror jag att det är med skidor som med paraplyn. Om man tar med sig paraplyet kommer det inte att regna. Om jag tar med mig skidorna kommer det definitivt inte att snöa. Hmm...

Om det nu skulle slå till och vädret skulle få för sig att lite hastigt och lustigt starta nästa istid de närmaste dagarna, så får jag väl hyra skidor istället.

Ska förresten åka första klass på tåget. Ska bli trevligt. Tänkte spendera 5 timmar med att surfa på internet och kolla på film. Värre kan man ha det!

Anledningen till att det blir första klass är knappast att jag känner mig så där jätterik nu i jultider, utan att SJ helt enkelt knarkar när de sätter priserna på sina biljetter. En förstaklassbiljett för en vuxen råkade vara 20 kr billigare än en 2:a klassbiljett för student/ungdom just den dagen som köpte biljett. Lustigt!

Jaja, nu bär det snart uppåt norr. Ska bara fika med en kompis först.

Ha det!

Julen varar än till påska...

Censur

Torsdag 21 december 2006, 19:07

Hur tycker du att det skulle vara att bara få lyssna på radiokanal hela tiden? Att inte få byta oavsett hur dåliga låtar de spelar, eller hur töntiga programledarna är. I så fall vilken radiostation skulle du i så fall välja att lyssna då?

Jag vet i alla fall att jag inte skulle välja att lyssna på "Din Gata - Alla talar skånska". Denna kanal spelar typ bara hip hop musik, de har en spellista på ca 20 låtar som går runt runt runt. Deras program går också runt runt runt och går i repris 3 gånger per dag, under flera dagar. Med risk för att låta som en riktigt irriterande stockholmare, så måste jag nog säga att det värsta nog är det där med att "Alla talar skånska!", vilket de bassunerar ut i etern varannan minut.

Alltså, det är helt okej med lokala radiostationer, det är inte det. Det är bara det att de sänder ut så starkt så att på min stackars radio jag har på jobbet slås alla andra frekvenser ut. För några månader sedan när jobbet flyttade från de södra landsdelarna till det lite mer centrala Södertälje så blev jag till slut av med kanalen ifråga. Riktigt så stark sändare hade de alltså inte den klarade de 60 milen!

Väl i Södertälje tänkte jag att äntligen ska jag få lyssna på den stationen jag vill. Jag ska byta kanal när det kommer nån låt jag inte vill höra. Så vad hände? Jo, jag satte igång radion och lyckades få in hela en (1) radiostation. Så från och med september i år har jag varit en trogen Mix Megapol-lyssnare!

Antingen är det så att min radio är ganka(!) dålig. Jag köpte ju trots allt den billigaste jag kunde hitta på ICA Maxi. Antingen är det så eller så utövar min arbetsgivare en mycket stark censur över vad de anstälda får lyssna på.

Mix Megapol, blandar dagens hits, med det bästa från igår!

Önskelista

Tisdag 19 december, 20:26

Kommer ni ihåg när man var liten och satt och bläddrade i leksakstidningarna som skickades ut under december. Hur man skrev långa listor med vad man ville ha. Hur man ändrade ordningen på sakerna på listan minst tre gånger om dagen...

Tänk vad roligt och lätt det är att köpa julklappar till en 5-åring. Man tar en titt på den fem kilometer långa listan väljer ut ett par saker, slår in, lägger under granen och ser sedan de stora upphettsade ögonen på julafton när paketen öppnas. Tänk om det skulle vara lika lätt att köpa julklappar till en krävande 17-åring eller till en 63-åring som har allt? På 17-åringens önskelista står moppe, XBox 360, mobiltelefon, slalomskidor och pengar till kläder. Hur kul är det? Försök själv att välja ett par saker från den listan! Och hur mycket du än försöker så så kommer du aldrig få se de där strålande ögonen, eller samma mun, som ler från öra till öra, som du ser hos 5-åringen som just har fått 3 stycken lucksuddisar i olika neonfärger, ett Unospel eller en uppsättning modellera. Aldrig!

Fast jag ska väl inte säga något. Jag är inte bättre själv. Jag har inte skrivit någon önskelista alls. Det enda jag vet är att jag inte vill ha en massa saker. Inga fina glas eller skålar. Inga glöggmuggar, inga bra-att-ha-saker-som-man-alltid-kan-ha-nytta-av, inte några du-kanske-inte-tycker-de-är-fina-nu-men-vänta-bara-några-år-så-kommer-du-också-tycka-virkade-spetsdukar-är-fina och definitvt inga de-får-inte-plats-hemma-hos-oss-saker eller jo-det-gör-de-visst-du-kan-väl-alltid-hitta-någonstans-att-ha-dem-för-är-de-inte-ganska-fina? Jag vill inte. Jag vill inte. JAG VILL INTE!

Tyvärr är det väl så att önskar man sig inte något så kommer man ju få ännu flera saker man inte vill ha. För hur mycket folk än säger det, så kommer jag aldrig (aldrig kanske är ett för starkt ord), men i alla fall troligen aldrig att vilja ha knypplade örngott och spettsdukar. Det är liksom inte min grej. Och hur mycket folk än säger att det är bara nu när jag är ung som jag inte vill ha det, men om jag bara väntar några år, så kommer jag tycka att de är jättefina. Jag tror inte på det. De sa likadant när jag var 13 år, och ännu har jag inte en enda gång känt att jag saknat spetsnäsdukarna ens det minsta lilla. I min mormors generation och generationerna före henne använde man sånt. Man virkade och knypplade själv. Det är bara det att det gjorde de ju även när när de var unga. De gillade allt det där även när de var unga. Så varför skulle jag "börja" tycka om sådant bara för att jag blev lite äldre, om jag nu inte tycker om det när jag är 25? Jag förstår inte logiken.

Hur som helst så får jag väl göra någon sorts önskelista i alla fall. Det här har jag i alla fall kommit på än så länge.
- En fin brun skinnväska jag såg på Åhléns i förra veckan.
- Ett minne till min digitalkamera
- En CD-skiva med Robbie Williams
- Ett kamerafodral
- Impregneringsspray för skor
- Middag och biobesök
- En fotpod till pulsklockan
- Fika en eftermiddag på något mysigt ställe
- En överraskningsutflykt

Nu kommer jag inte på något mer... förutom det där vanliga med en diskmaskin, ett till rum att sätta alla saker i, en vit jul, ett nytt jobb och en dator som inte har tea-abstinens.

Ho ho ho... Finns det några snälla barn här?

Borta

Måndag 18 december, 19:19

Det var en gång...

Ni vet det där med att man ibland kan reta sig så mycket på vissa saker. Till exempel när man står i världens längsta kö för att få betala något. Alla i kön grymtar, speciellt personen framför dig, som vid upprepade tillfällen ropar halvhögt till den stackars sönderstressade tjejen i kassan att de borde öppna en till kassa. Alltså jag förstår att folk kan ha bråttom... men när turen att betala kommer till personen framför dig, kan man ge sig på att han/hon inte börjar leta efter sin plånbok förrän tjejen i kassan säger, "Det blir 72,50 tack!". Antingen det, ellerså har personen i fråga tänkt sig att betala hela summan med 50-öringar och börjar långsamt och metodiskt att rada upp dem på disken framför sig.

Jag blir inte så irriterad av själva kön. Jag vet, i likhet med alla andra som någonsin stått i en kassa under rusing, att tjejen i kassan gör sitt allra bästa för att det ska gå så fort som möjligt. Nej, det jag kan bli vansinnigt irriterad på är de som kalgar i 20 minuter över hur långsamt det går och sedan inte kan se till att ha letat reda på sin plånbok innan de ska betala. Det är i sådana situationer som jag kan bli så irriterad att det känns som om min irritation måste märkas på en kilometers radie.

Och tro mig det märks! Det vet jag, för i morse råkade jag ut för samma sorts irritation från någon annan. Och det märkte jag. Definitivt!

I morse när jag satte mig i bilen, så la jag som vanligt passerkortet i ett av facken i instrumentpanelen, för att ha det nära till hands när jag skulle in i parkeringshuset på jobbet. När jag sedan accelererade för att ta mig ut på motorvägen hängde inte riktigt kortet med utan ramlade ner på golvet. Jag tänkte att, ja ja, jag får väl ta upp det sen.

När jag sedan kom till jobbet och närmade mig garaget kollade jag så att det inte var någon precis bakom mig, så att jag skulle kunna leta reda på kortet. När det var tomt körde jag in på nerfarten till garaget. Det dumma var bara att det var inte så himla lätt att hitta det där kortet. Det var spårlöst försvunnet. Gick inte att hitta någonstans. Ungefär här insåg jag att det kommit en bil bakom mig. Jag letade lite till men, insåg ganska snart att det nog skulle krävas en ordentlig genomgång inklusive en hel del akrobatiska övningar för att få fram kortet som jag misstänkte hade åkt in under någon av stolarna. För att slippa de alltmer irriterade blickarna från föraren bakom mig bestämde jag mig för att ta mig ut från garagenerfarten och släppa förbi honom.

Däför satte jag mig tillrätta igen och la i backen. Ungefär här börjar jag känna irritationen från bilen bakom. Den slår emot mig med en kraft som skulle kunna jämföras med Hiroshimabomben. Det var som om hela luften darrade...

Till slut lyckades jag i alla fall krångla mig upp för backen och ställa mig lite mindre i vägen. Och tur var väl det, för med tända lampor inne i bilen, 10 minuter och diverse cirkuskonster senare lyckades jag fiska fram kortet som låg under passagerersätet. Jag tog mig in i parkeringshuset, gick upp till mitt rum och jobbade i 10 timmar.

Snipp snapp snut, så var sagan slut...

Advent

Söndag 10 december, 19:55

Adventskalendrar, julpyntning, luciatåg, pepparkaksbakning och julklappsinslagning...

Advent tillhör nog bland de bästa företeelser jag vet. När man var liten var det som om hela advent var till för att bygga upp en spänning och förväntan. Man räknade ner dagarna till julafton genom att öppna luckorna på adventskalendern. Ibland kan jag sakna min barndoms advent och jular. När man bakade pepparkakshus med mamma, när man gick luciatåg med dagis (när alla fick vara lucia) och när man slog in julklappar och använde en tejprulle per paket (mina paket var inom familjen kända som de som tog längst tid att öppna).

Och jag måste nog erkänna att det även idag pirrar lite i magen när advent närmar sig. Och bland det mysigaste som finns är när adventsstjärnor och stakar lyser upp i fönstren. Advent är lite som belöningen efter en lång, tråkig och grå höst. När det mesta är ganska grått och mörkt kommer advent och lyser upp och plötsligt är livet lite lättare att leva.

Det är som att det mellan den 30:e november och den 1:a december skiljer åtskilligt mer än en dag. Den sista november är fortfarande en grå höstdag, medan dagen efter istället är en dag med ljus i fönstren och med lussebullsdoft i trapphusen.

Den här advent har jag fått en ny favorit: Lussebullar med vit choklad! Kanske inte den mest vältippade kombinationen, men klar topplisteplacering.

Vad gäller toplisteplaceringar så är här några advents/jul-favoriter till:

1) Adventsstjärnor/stakar i fönstren
2) Långkål
3) Lussebullar (i alla former och gärna med vit choklad)
4) Mammas gravade lax och långkål på julafton
5) Glögg
6) Arkitekturmuséets pepparkakshusutställning (i år är muminhuset min klara favorit)
7) Komma på bra och passande julklappar
8) Risgrynsgröt och skinkmacka på julaftonskvällen
9) Kalle Anka klockan 15 och Karl-Bertil Jonssons jul
10) Nobelfesten

Oväder

Torsdag 6 december, 20:44

Saker och ting har alltid en tendens att klumpa ihop sig och hända samtidigt. Varför är det så?

Under första halvan av november var det väldigt lugnt på jobbet. Så lugnt att det emellanåt faktiskt var tråkigt. Så fort det kom ett mail hoppade man till och kastade sig på datorn för att ta itu med vad som förhoppningsvis var något som kunde sysselsätta en någon timme. Tyvärr faller sig ödets nyck så att de mail som ramlade in i inboxen under dessa två veckor inte alstrade några timmars jobb. Snarare så var ärendena i fråga oftast avklarade på mindre än en kvart, varpå man återigen gick tillbaka till att göra alla våras favoritsyssla - Läsa SOPar och OPIer*.

Det värsta med att inte ha något att göra är att, samtidigt som man sitter där så vet man att en massa andra personer jobbar och sliter som små djur för att kunna göra klart sin del, så att jag kan påbörja mitt jobb. Samtidigt som man sitter där så vet man att det är lugnet före stormen och att snart, alldeles strax kommer allt braka loss.

Så - för så där två veckor sedan kom fronten inrullande. Det började lite lugnt, med ett par förfrågningar om jag skulle ha tid veckan efter med att fixa lite saker. Men, snart var ovädret över mig. Det var som om alla som suttit och tryckt på sina saker samordnat sina kalendrar för att på samma gång skicka över jobbet till mig. För alla vill ju bli färdiga med sina saker innan jul. Det de inte tänker på är att jag finns ett steg längre fram i kedjan - och jag skulle också hemskt gärna vilja bli färdig innan jul. Så nu sitter jag här och kan inte tänka mig att jag kommer jobba under tio timmar en enda dag fram till den 24 december.

Och det blir ju inte bättre av att en jobbarkompis nöjt deklarerade förra tisdagen, att nu, nu hade hon köpt alla julklappar. JULKLAPPAR? Vad är det? Är det något man måste fixa? Ska det vara gjort före den 24 december?

*SOPar och OPIer hör för alla som inte vet det till de torraste och tråkigaste av alla sorters dokument man kan läsa. De tar (i bästa fall) upp något som man faktiskt känner att man kan ha nytta av att veta, de förklarar på klassiskt byråkratiskt språk hur en viss process fungerar och vilket ansvar olika personer eller grupper har för att processen ska genomföras på ett korrekt sätt.