Torsdag 1 november, 22:55
Hemma igen...
Då var man hemma igen. Trött! Ska sova nu för att ladda inför sista dagen på gamla jobbet. Min dator kajkade ihop ordentligt idag precis innan jag åkte från Helsingborg. Tror att den tog ut sin separationsångest i form av ett smält moderkort och uppbrunnen hårddisk eller nåt. Stackars liten... Kan inte vara lätt. Hoppas att den blir väl omhändertagen av min efterträdare (efter att den blivit lagad).
Sov gott!
Kom precis tillbaka till rummet efter att ha ätit på en suverän tapas-restaurang med en kompis. Mums! Restarangen ifråga kändes som att man satt i någons vardagsrum. Mysigt! Avslutade med chokladtryffel i hotellbaren. Mums igen! Torsdag 13 september, 19:03
Solen skiner och Helsingborg viasr sig från sin bästa sida. På uteserveringarna sitter folk och äter middag, fikar eller tar en öl efter jobbet...
Är nere och jobbar ett par dagar i Helsingborg och stan passar på att visa sig från sin bästa sida. Ingen fuktig snålblåst eller dimmbankar som drar in över staden. Inget snöblask som töar bort i en gråslaskig sörja redan innan den nått marken.
Tyvärr är jag själv alldeles för trött och slut efter dagens arbete att jag inte riktigt orkar sitta på en uteservering och njuta. Har istället varit och köpt Sushi och tagit med upp på hotellrummet. Gott! Och precis lagom ansträngande.
Dagen började redan klockan 03:45 i morse (eller natt eller vad man nu ska kalla det), då klockan ringde. Det var ganska lugnt tills vi var på väg till bilen och jag insåg att tåget till Arlanda skulle gå om mindre än 10 minuter. Med ilfart genom staden kastade jag mig slutligen ut ur bilen och fram till tåget. Fastnade med foten mellan tåget och perongen innan jag till slut fick på mig själv och mina väskor, ca 10 sekunder före dagens första Arlandaexpress gick.
Väl på Arlanda var det lungt. Eller snarare dött. Knappt en människa hade pallrat sig upp i denna tidiga timme. En och annan stackars medarbetare ur flyglplatspersonalen höll på att sakta väcka flygplatsen till liv. Starta upp datorer. Hissa upp jalusier. Göra iordning avspärrningarna så att folk som bara om ett litet tag skulle komma och köa till incheckningsdiskarna faktiskt ska kunna bilda någon sorts kö, och inte någon sorts oformbar klunga.
Till slut hade de fått igång sina datorer, dragit upp sina jalusier och gjort iordning sina kösystem, och jag fick checka in mitt baggage.
Det folktomma temat fortsatte. Planet till Ängelholm var ju inte direkt smockfult, eller så. Vi var väl kanske 10 tappra individer som vågat oss upp i denna tidiga timme. Väl framme visade det sig att jag var den enda som checkat in baggage. Det kom en orangeklädd flygplatsarbetare som bar på mitt baggage istället för att starta baggagebandet. Hmm... det har nog aldrig hänt förut. Och det kommer förmodligen aldrig hända igen.
Hur som helst, så kan nog den tidiga morgonen i kombination med en dag med massor av jobb vara anledningen till att jag nu börjar känna mig lite smått trött.
Jaja, nu ska jag kolla på Idol och sen sova.
Ha det!
Pussåkram!
Torsdag 16 augusti, 11:50
Nu har halva årets semester gått...
Man längat och längat och sett fram emot den i ungefär ett år. Man har en massa planer för vad man vill göra och förväntningarna är skyhöga. Och så kommer dagen då man äntligen får stänga av jobbdatorn för att låta den vila i flera veckor.
Har nu haft semester i drygt en och en halv vecka. Denna en och en halva veckan har jag spenderat på Öland och tro det eller ej, så har jag faktiskt fått några riktigt soliga och härliga dagar på stranden. Det har varit toppen.
Veckan innan semestern började var lite hektiskt. Hade bokat in mig på en intensivkurs för att ta dykcert. Jobbade 8-17 och dök mellan 17:30-22. Var lite trött när veckan närmade sig sitt slut, men det var det definitivt värt. det var hur kul som helst. Kan klart rekommendera alla att ta dykcert. Dykcentret ska åka till Röda havet i höst och är sååå sugen på att följa med.
Annars har semestern hittills mest gått åt till att läsa senaste Harry Potter-boken. Och nej, jag ska inte tala om hur den slutar! Förutom Harry Potter har jag läst en massa guideböcker om USA. Planerar att göra en USA road trip nästa sommar. Har kommit på att det där landet är lite för stort. Det finns liksom så himla mycket man vill se och göra, men det går liksom inte. Så just nu håller vi på att skriva "önskelistor" med vad vi vill göra. Sen får man väl försöka att prioritera och sätta ihop någon typ av sammanhängande rutt, så vi slipper åka kors och tvärs och fram och tillbaka hela tiden. Visserligen kan man inte se allt, men det skulle vara så himla tråkigt och komma hem och inse att man missat något jättespännande med bara någon mil.
Nu ska jag fortsätta med min önskelista och läsa om New England.
Everything is BIG in America!
Fredag 1 juni, 19:37
Det måste ha varit någon konstig gasläcka idag i stan...
I alla fall så beter sig folk väldigt konstigt. Kom precis hem efter att ha skjutsat Jonatan till en fest vid st eriksplan. Det tar ca 10 minuter att köra hem därifrån. På den tiden träffade jag på:
- 1 mobiltelefonpratande cyklist som avviker från cykelbanan och istället börjar vingla omkring mitt i bilvägen, precis framför min bil. Han svänger ut mitt framför bilen utan att över huvudtaget bry sig om mig.
- 1 mobiltelefonpratande bilist som ligger i filen till vänster om mig (vilken är en bussfil) och som helt plötsligt får för sig att han ska göra en högersväng och kastar sig, utan att varkän titta sig omkring eller blinka, ut framför mig för att svänga in på en liten gårdsgata på höger sida.
- 1 mobiltelefonpratande bilist som får för sig att hon till varje pris måste ta sig ut från en sidogata på min högra sida och göra en vänstersväng in på den huvudled som jag kör på. Detta beslut tar hon ca 10 meter innan jag når fram till denna sidogata. Tilläggas kan att det var tämligen tomt bakom mig, så det hade varit ganska smidigt att låta mig åka förbi och sedan göra denna vänstersväng.
Detta inträffade på en strecka på ca 200 meter. Så eventuellt har inte gasläckan varit i hela stan, utan bara mycket lokalt över Odengatan.
När jag sedan kom hem var det dags att leta reda på en parkeringsplats. När jag svängde in på vår gatan såg jag att det på vänster sida fanns en lucka tillräckligt stor för minst 3 bilar. I övrigt var det tömligen fullt. Jag kör således till nästa korsning, gör en U-sväng och åker tillbaka. När jag kommer tillbaka ser jag att en bil redan ställt sig tillrätta i luckan och föraren håller på att packa ur sina grejer medan en annan bil precis håller på att köra in i den nu minst 11-12 meter stora luckan. Jag kör fram, ställer mig ett par meter framför denna bil (ungefär i jämnhöjd med han som håller på att packa ur sin bil ) och väntar på att föraren i den blänkande nya lyxvolvon antingen ska backa upp mot bilen bakom eller köra fram. Står där i ca 1 minut utan att något händer. Jag och killen som håller på att packa ur sin bil kollar oförstående på varandra och skrattar. Mannen i volvon stänger nu av motorn och verkar göra sig i ordning för att lämna bilen, som nu står precis mitt den stora luckan!
Jag går ur bilen och försöker få volvomannen att uppmärksamma min existens genom att vifta hejdlöst med händerna. Mannen i bilen inte så mycket som lyfter blicken, varpå jag knackar lite diskret på rutan. Han tittar förvånat upp och öppnar dörren. jag frågor honom mycket vänligt om man har lust att backa ett par meter så att jag också kan få plats. Han ser mycket oförstående ut, varpå jag mycket snällt och tålmodigt upprepar min fråga och får ett osäkert "jaeh... jag vet inte... går... får plats..." till svar. Jag förklarar mycket vänligt att han har nästan 4 meter till bilen bakom och minst 3 meter till bilen framför. Han nickar åt andra sidan gatan och undrar om jag kanske inte kan ställa mig där istället. Efter att jag änglalikt (och på ett sätt som hade gett mig ett jobb på nyhetsredaktion för "Klarspråk" på P4) förklarat att det ju faktiskt är en utfart på andra sidan och att man inte får blockera utfarter, ler han vänligt och säger att visst kan han flytta på sig så att jag också får plats. Han stänger dörren och startar motorn, varpå jag går och sätter mig i min bil, redo att ställa mig framför honom.
Efter 30 sekunders väntan och han fortfarande inte har flyttat bilen en centimeter, går jag åter ut ur bilen och går fram till honom. Han hissar ner rutan och svammlar något om "plats... hur långt... ser inte...", varpå jag vänligt erbjuder mig att vinka åt honom hur långt han har kvar. Åt detta ler han mycket vänligt och säger något med tacksam röst.
Han lägger nu i backen, eller i alla fall försöker få i backen, på sin automatväxlade glänsande nya lyxvolvo. Volvon hoppar bakåt cirka 30 centimeter, och han tittar frågande på mig, och undrar hur långt han har kvar. Jag fortsätter att vinka glatt och säger att det är cirka tre och en halv meter till nästa bil. Jaha, säger han, och bilen hoppar ytterligare 30 centimeter bakåt. Nu stänger han av motorn och verkar tycka att han gjort världens bästa parkering och säger. "Så, ja. Nu får du väl plats?"
Tänk va? Så nära, men ändå så långt borta. Här har jag kämpat och kämpat och uppbådat all min charm och tålmodighet för att få denna gubbe att flytta sin blänkande bil ett par ynka meter. Och så är jag på väg att falla på mållinjen. Jag uppbådar nu min sista energi, fyrar av ett bländande leende och säger att han fortfarande har nästan 3 meter kvar till bilen bakom. Han startar åter bilen och flyttar i episoder om knappt 30 centimeter bilen bakåt medan jag oavbrutet ropar till honom hur långt han har kvar. Till slut har han förflyttat volvon tillräckligt långt så att jag kan klämma mig in framför honom.
Volvoägaren ser nu mycket nöjd ut. Som om han gjort världens svåraste fickparkering och i det närmaste räddat jorden från att utplånas av en meteoritsvärm. Jag tackar honom och uttrycker min tacksamhet för hans hjältedåd genom att i det närmaste falla på knä och kyssa hans fötter. Jag hoppar snabbt in i min bil och backar in framför honom, medan han försöker sätta i parkeringsväxeln i automatlådan, få ur GPS:en ur sin hållare samt få ur nyckeln ur tändningen.
Och jag som tyckte att jag hade dåligt ögonmått...
Onsdag 16 maj, 19:05
Jag har blivit frälst! Jag är helt fast...
I lördags var jag på en möhippa. Det var väldigt trevligt. Ett av de återkommande samtalsämnena under dagen/kvällen var något som kallades Facebook. Detta facebook var något som 90 procent av möhippegänget var djupt involverade i. Något som de uppenbarligen spenderade en hel del tid med.
Efter allt prat om detta facebook, började jag så smått undra vad det handlade om. Tydligen så var det något slags community med en massa bilder. Man samlar sina kompisar och går med i olika gupper och kan dela sina fotoalbum med sina vänner.
Det hela lät väl inte så märkvärdigt och när en kompis benämnde det hela som ett Lunarstorm för vuxna(?) kände jag mig väldigt skeptiskt. Men, men... till slut blev jag övertalad att bli medborgare i detta virtuella samhälle, bland annat för att kunna lägga upp bilder från möhippan.
Sagt upp gjort. Dagen efter var det dags - och jag var fast. Förstår inte egentligen vad som är så roligt med det, men roligt är det i alla fall! När man tänker på det känns det väl lite töntigt, men det är grymt kul ändå.
Och så något helt annat. När jag kom hem idag och satte på TVn lyckades jag se de två sista minutrarna av en ny(?) dokusåpa. Och den här gången har de verkligen gått över alla gränser i den oändliga jakten på att skapa nya dokusåpakoncept. Just denna dokusåpa handlade om (tror jag) att lära sig att passa in i en överklassvärld. Och visst, det kanske finns någon (absolut inte jag) som tycker att det är roligt att titta på. Men, kunde de inte ha gett det ett bättre namn. Bara namnet fick serien att falla från en bottenplats och ännu längre ner i avgrunden där den hälsades välkommen av "Mr Romance". Numer har alltså Mr Romance-Fabio fått sällskap av "I want to be a Hilton"!
Halleluja!
Onsdag 9 maj, 17:48
Fredag 27 april, 19:38
Jag har överlevt och avklarat första vecka på nya jobbet...
Är faktiskt förvånansvärt pigg efter första veckan på nya jabbet. Jag hade förväntat mig något mycket, mycket värre. Jag hade förväntat mig att jag skulle vara så trött att jag inte orkade lyfta ett finger och helst av allt bara ville sova i ett halvt dygn. Jag förväntade mig att jag skulle vara lika trött som efter första veckan på förra jobbet.
Efter första veckan på förra jobbet var jag töttare än jag någonsin trott var möjligt. Jag mådde illa av trötthet. Jag och en kompis skulle laga indisk mat (inlusive nanbröd) på fredagskvällen. Jag var väldigt hungrig och faktiskt rätt så klar i knoppen, när jag kom hem och vi satte igång med maten. Ja, eller pigg och pigg... jag orkade i alla fall stå på benen och hålla koncentrationen uppe och föra en kort enklare konversation.
Vi hade förberätt dagen innan. Kollat recept och köpt ingredienser. Tyvärr fanns det en massa ingredienser som vi inte förstod vad de var och var vi skulle få tag i dem. Bland annat något som hette typ "gih" (eller likande). Vi lyckades dock komma fram till att det var något slags smörliknande, och bestämde hastigt och lustigt oss för att helt enkelt använda smör istället. Liknande resonemang förde vi för ett antal andra ingredienser.
Tyvärr hade vi nog inte läst recepten riktigt så bra och noggrannt som vi borde. Bäst som vi stod där med mjöl upp till armbågarna, kycklingen puttrande på spisen och riset kokandes i kastrullen, insåg vi att det fanns en liten paragraf i nanbrödsreceptet som uttryckligen sa att degen skulle vila ett antal timmar innan den bakades ut...
Äh, tänkte vi. Hur fel kan det bli? Ja, hur fel kan det bli? Jag kan ju meddela att vi en liten stund senare åt kycklinggryta med något som i det närmaste liknade scones. Scones! Hallå! Det är inte ens rätt världsdel!
När maten (inklusive sconsen) till slut var färdiga, efter ungefär en och en halv timme var hela jag som en urvriden trasa. Hungern hade för länge sedan gått över och ersatts av både en extrem huvudvärk, trötthet och illamående. Jag kunde helt enkelt inte äta något. Vi kollade på ett par avsnitt Gilmore Girls och sedan stupade jag i säng, vid ungeför halv tio.
Så, därför är jag rätt nöjd med att inte vara i det närmaste lika trött efter den här veckan. Det kan ju förståss ha något att göra med att vi bara sitter 9 personer på kontoret, varav jag träffat de flesta ett par gånger förut och varit ute och ätit middag med 4 av dem, för ett par veckor sedan. Detta kan jämföras med de ca 80 personer som jobbade bara på min avdelning på förra jobbet. På förra stället var det nya personer att hälsa på hela tiden, det tog ett par veckor att hitta till kontorsmaterialförådet och man var tvungen att ha 20 minuters extra tid på sig inför möten för att lyckas hitta till rätt mötesrum.
På nya jobbet klarade jag av allt det där direkt. Efter en halvtimme hade jag hälsat på alla, fått koden till dörren, sett var mötesummet fanns, fått reda på var jag skulle ställa matlådan och satt mig till rätta för att ta tag i att lära mig jobbet. Det vill säga - alla dessa nya intryck som man möts av var inte till närmelse lika många som det var på förra jobbet. Och det är ju de nya intrycken som gör en trött. Således har jag därför istället spenderat största delan av den här veckan med att försöka sätta mig in i de nya arbetsuppgifterna. Det är mycket nytt att lära, men det känns väldigt bra. Det är detta som jag vill göra! Jag har kommit rätt!
En annan sak som ju faktiskt också kan ha påverkat att jag blev så trött förra gången är ju att jag flyttade till staden i fråga så sent som dagen före jobbet började, hade inte fått min egen lägenhet än och bodde hemma hos en kompis osv... Det vill säga, de nya intrycken slutade liksom inte med att jag lämnade kontoret klockan 17...
Ha det gött!
Söndag 22 april, 20:53
I morgon gäller det...
I morgon är det dags för första dagen på nya jobbet. Jag är väl inte direkt nervös, vilket är något som jag faktiskt är ganska sällan, men det ska onekligen bli väldigt spännande.
Sitter nu och funderar på vad jag ska ha för kläder i morgon. Byxor eller kjol? Långärmat eller kortärmat? Stövlar eller vårskor? Hmm... får nog vänta tills imorgon och se vad jag känner för!
Ett två tre, på det fjärde ska det ske, på det femte gäller det, på det sjätte smäller det!
Onsdag 18 april, 14:57
Alltså, hur svårt kan det vara att deklarera...
Aahh... Jag blir knäpp. Deklarera! Hur svårt kan det vara? Det görs årligen av ett antal miljoner människor i vårt avlånga land och har så gjorts i många år. Uppenbarligen så funkar det... Eller, gör det verkligen det? Eller tror vi bara att det funkar? Man fyller i siffrorna så gott man kan, räknar hit och dit efter de instruktioner som anges i "Dags att deklarera", skriver under och skickar in. Hur svårt kan det vara? Eftersom "alla" ska deklarera så borde ju deklararationen var gjord så att alla kan göra det.
Som tur är har de ju under de senare åren utvecklat den så kallde "förenklade självdeklartionen" med tillhörande instruktionshandbok vid namn "Dags att deklarera". Tänk bara hur det måste ha varit tidigare när man inte fick denna förenklade version... Synd bara att när de skulle författa Dags att deklarera anställde skattteverket någon jeppe som verkar tycka att meningen med livet är långa invecklade meningar innehållande så många konstiga ord i som möjligt.
Jag undrar hur många som sitter ute i stugorna runt om i landet och helt enkelt bara skriver under och skickar in (eller skickar sms för den delen)? Helt enkelt struntar i att ens försöka tyda vad som som menas med termer som "omkostnadsbelopp", "Passiv näringsverksamhet" eller "Försäljning av inlösenrätter" och om dessa begrepp är applicerbara på just deras sittuation.
Och än värre blir det om du råkar sälja några aktier, har investeringar eller inkomster utomlands, har tjänstebil eller kanske till och med kontor hemma. För att inte tala om bostadsrätts- eller villaförsäljning.
Eftersom skatteverket uppenbarligen verkar ha koll på det allra mesta, och så snällt fyller i dessa belopp på blanketten i förväg åt oss, kan man ju undra varför de inte kan lyckas med att fylla i sånt som till exempel aktieförsäljning. De fyller mycket snällt i vilka, hur många och för hur mycket man sålt aktierna, men trots detta måsta man försöka tyda ytterligare instruktioner och fylla i blankett K4 för att de ska vara nöjda. Jag älskar byråkrati! Fast å andra sidan måste ju de anstälda på skatteverket också ha något att göra.
Jag menar, jag brukar i vanliga fall betrakta mig själv som relativt intelligent. Jag har ju i alla fall lyckats slutföra en 5-årig universitetsutbildning. Lärt mig göra pinacol-omlagringar, rita och tyda fasdiagram. Jag har koll på pulvers flytbarhet. Kan verkningsmekanismen för de allra flesta läkemedel samt aktuella behandlingsrekommendationer för ett flertal sjukdomar och normaldoser för ett stort antal läkemedel. Jag läser FASS-texter som de var skrivna på barnbokssvenska. Alltså, jag borde kunna tyda en "Förenklad självdeklaration"... eller? Efter att ha lusläst instruktionerna ett antal gånger tror jag mig i alla fall ha lyckats. Fast vad vet jag? Vad vet jag? Och vad vet Sveriges alla andra miljontals deklarationsskyldiga?
Vi ska inte gnälla över de höga skatterna, utan glädjas åt att de är lägre idag än de någonsin kommer att bli...
Torsdag 12 april, 16:56
Lata dagar i solen...
Idag har varit en mycket ansträngande dag. Idag har jag legat i solskenet i kökssoffan och läst bok. Sedan flyttade jag ut på gräsmattan på en filt och läste färdigt bok. Jobbit! Och nu så ska vi iväg på utflykt. Packa picknickkorgen! Vik ihop picknickfilten! Och sätt fart mot ut för att äta utflyktsmiddag i solen.
Ojoj... borde nog leta reda på lite solkräm!
Skepp och hoj!
Måndag 2 april, 12:53
Nu är det semester...
Nu är det semester och det är riktigt gött. Jag har tre härliga helt lediga veckor framför mig. Jag vet att jag skulle bli knäpp om jag var hemma för länge, utan att ha något speciellt att göra - Ingen som förväntar sig att jag går upp på morgonen, tar mig till jobbet och presterar något. Visst, efter ett tag skulle det inte vara det minsta roligt längre, men tre veckor - Jippie!
Tre veckor att göra vad jag vill på. Idag började det ju i och för sig ganska tidigt i alla fall. Var i stallet vid klockan åtta i morse för en ridlektion. Det gick faktisk riktigt bra. Som min lärare uttryckte det - Jag vilar mig i form! Något som den ena lektionen verkar helt omöjligt, är efter en veckas vila inte det minsta svårt längre. Det måste som liksom mogna. Kroppen och huvuvet måste processa det hela ett tag för att den ska kunna göra något. Och när man ser det på det viset låter det ju faktiskt inte så konstigt.
Kommer precis hem efter ett lunchpass på Friskis och Svettis, så nu är jag lagom seg i kroppen efter både ridning och jympa. Så, det blir nog bra med ett par dagars vila innan nästa ridpass.
I kväll ska jag ut och äta med nya jobbarkompisarna och träffa den nya tillträdande chefen för första gången. Ska bli riktigt kul! Och spännande. Shoppade i alla fall gärnet igår, efter att har insett att "jag har ju inget att sätta på mig"... eller... (ni vet vad jag menar - Kan knappt stänga garderobsdörren på grund av alla kläder, men man har ändå inget att sätta på sig).
Nu ska det bli lunch!
Simma lugnt!
Torsdag 29 mars, 21:26
Bara en dag kvar nu...
Nu är det inte mycket kvar. Bara en enda ynka liten dag. Senaste dagarna har gått i svindlande fart. Allt som måste göras, kollas upp och fixas innan man slutar. Folk frågar mig om jag har börjat avsluta och varva ner, plocka ihop och slänga gammalt skräp... Om sanningen ska fram så har jag faktsikt inte haft tid till att ta tag i allt sånt än. Hoppas att jag kommer dit någon gång imorgon efter lunch.
Den här veckan har varit ganska hysterisk. Jag måste säga att jag tycker lite synd om min efterträdare, som kommer tillbaka efter tio månaders pappaledighet. Man skulle kunna uttrycka det som att han i alla fall inte får någon mjukstart. Förutom de nya sakerna som ska göras nästa vecka har jag de senaste dagarna bara lastat på honom allt fler saker som jag inte haft tid att göra själv den här veckan. Och det finns som liksom inget slut på saker och ting. Bara under tiden som jag idag satt på ett 1½ timmes långt möte hade det strömmat in ytterligare 17 obesvarade mail som pockar på uppmärksamhet och kräver att jag ska göra något.
Det ska bli väldigt skönt med ledigt. Börjar bli lite trött. Idag har jag jobbat nästan 11 timmar. Nu är det nog snart dags att sova lite.
Imorgon är det passande nog min tur att bjuda på fredagsfrukost på jobbet. Förutom mackor, juice och yoghurt, blir det imorgon även våfflor. Mums! Det kan inte skada att lämna med flaggan i topp ;o)
Öka takten, sista kvarten - Julehund!
Tisdag 27 mars, 19:17
Jag erkänner...
Okej, jag erkänner. Jag erkänner att jag är en propp. Mot alla odds så existerar vi faktiskt. Vi är inte många. Men vi finns. Vi är en sällan siktad minoritet. Det är vi, vi få proppar, som faktiskt håller hastighetsbegränsningarna.
Jag menar inte att jag är en av de gamla tanter (för det är faktiskt oftast gamla tanter) som ligger mitt i vägen och tuffar på i 55 km/h oavsett hastighetsbegränsning. Det jag menar är att jag kör trettio om det är trettio och sjuttio om det är sjuttio.
Trots att vi är en minoritet har vi trots allt varit en relativt accepterad minoritet. Okej att man kan få en del blickar ibland, men så länge som man ligger i högerfilen brukar det för det mesta gå ganska smärtfritt att hålla hastighetsbegränsningarna. För, per definition är det ju faktiskt ingen som har rätt att sucka eller klaga på oss. Det är ju vi som gör rätt. Men trots detta kräver det faktiskt för det mesta ett ganska stort mått av motståndskraft och självförtroende för att inte falla för grupptrycket och trycka lite extra på gasen.
Men, så finns det folk som inte accepterar oss medlemmar av proppminoriteten. De allra flesta suckar tyst för sig själva, lägger sig i vänsterfilen och fortsätter att köra vidare i sitt tempo. Och det är helt okej för mig! Vill de köra i 70 på en 50-väg, så visst. Det är deras körkort som ryker i fartkamerorna.
Igår däremot stötte jag på den värsta sorten av alla. Och jag måste nog säga att just det här exemplaret var det värsta jag skådat i hela mitt liv. Inte nog med att han körde för fort - Han var inte heller särskilt inteligent. Ni vet, han var helt enkelt den allra värsta sorten!
När man närmar sig innerstaden anger hastighetsbegränsningen att hastigheten ska sänkas från 90 till 70 km/h, varpå jag lättar på gasen och lägger mig i det högraste av de tre körfälten. Nästan genast hinner en skruttig bil upp mig och lägger sig cirka 30 centimeter bakom mig. Jag ser i backspegeln hans hysteriskt fäktande armar, ropande mun och irriterande blick. Detta får mig naturligtvis att definitivt inte öka hastigheten utan jag fortsätter att köra runt sjuttio. Detta leder självfallet till att mannen i bilen bakom viftar allt mer. Detta ser nu mycket komiskt ut och vid det här laget skrattar jag högt. Efter ytterligare en en halv kilometer vinkar jag glatt tillbaka till mannen som fortfarande inte bytt till något av de två vänstra körfälten, i vilka hastigheten är något högre. Jag sa ju det - Inte särskillt intelligent. Efter ytterligare en kilometer börjar han till slut inse att jag faktiskt är en propp. Att vår utrotningshotade art faktiskt fortfarande existerar. Till slut byter han i alla fall till mittenfilen och kör om mig medan han frenetiskt fortsättar att vifta och till råga på allt även drar upp pekfingret, medan jag glatt vinkar tillbaka!
Jag fortsätter ytterligare ett par kilometer, tills vi båda fastnar i infartsköerna som vid det här laget segar sig fram i knappt 20 km/h.
Snipp, snapp, snut, så ävar sagan slut! Man kan väl i alla fall misstänka att Essingeleden vid femsnåret inte är något jag kommer att sakna när jag byter jobb!
3 dagar kvar...
Måndag 19 mars, 17:03
Ljuset i tunnelns slut...
Nu är det nedräkning som gäller. 2 veckor kvar på jobbet. Efter idag är det 9 arbetsdagar. Men, ärligt talat så har jag svårt att tänka att det bara är 9 dagar kvar. Det är så där extremt många saker som ska göras under dessa 9 dagar att det skulle behövas minst 20 dagar för att hinna göra dem.
Efter att jag meddelade att jag fått nytt jobb och skulle sluta fick alla lite smått panik och skulle helt plötsligt göra klart en massa saker innan jag slutade. Tyvärr så var det lite väl många som kom på detta ungefär samtidigt, så den senaste månaden har varit minst sagt lite hektisk.
Visst skulle det vara skönt med ett 'clean cut', avsluta det man håller på med och inte lämpa över en massa ofärdiga saker på sin efterträdare. Tyvärr har jag nog inte lyxen att unna mig ett 'clean cut'. Detta trots att jag under de närmaste 9 dagarna förmodligen jobba som en liten gris (och då menar jag inte "Babe" eller "Nasse" eller någon annan av Disney förskönad rosa liten varelse).
Men nu har jag ju faktiskt klarat av nästan allt de kastat över mig att göra innan jag slutar. Nu återstår bara ett par saker. Och jag tänker inte stupa på upploppet. Jag ska klara mig enda in i mål!
Sedan är det dags för semester. Det ska bli sååå skönt. 3 veckor att ladda om batterierna på för att sedan ge mig in i något nytt och spännade. Har inte rikigt haft tid att tänka på det så mycket, men ibland slår det mig och jag känner mig nästan som ett barn under advent när man räknar ner till julafton... Det ska bli så grymt roligt med nytt jobb!
Fyra, tre, två, ett... happy new year! eller nåt...
Lördag 10 februari, 12:14
Thojoo! Jippie! Yes! Alltså, vilken vecka! Vet inte riktigt var jag ska börja...
Det hela började nog egentligen i förra veckan när jag var på intervju för världens roligaste jobb. Ett jobb som var helt perfekt. Precis det jag vill göra, tillträdesdatumet var så att jag skulle få ett par veckors semester efter det att jag slutat på mitt nuvarande jobb, kollegorna var jättetrevliga och så låg det nya jobbet på gångavstånd hemifrån. Helt enkelt perfekt!
I måndags ringde de och sa att de hade pratat med mina referenser och att gärna ville träffa mig igen. I tisdags fyllde jag år och i torsdags var jag där och träffade dem igen. Och nästan direkt när jag kommit till jobbet efteråt ringde de och sa att de villle erbjuda mig tjänsten! Grymt!
Så nu jobbar jag knappt två månader till där jag är nu, får 3 veckors semester och börjar sedan på det nya jobbet. Det ska bli så otroligt roligt.
Bokade nyss även en Sälenresa över påsken. Det ska också bli jättekul. Vill åka skidor. Mmm...
Svisch, svisch, svisch... POLLY!
Onsdag 7 februari, 19:10
Jaha, och så var man där...
Igår fylde jag år. 26 år. Det är inget roligt att fylla 26 år. I jämförelse var 25 som rena picknicken. Jag menar, det var en väldig fördel att vara 25 istället för 24 när man sökte jobb. Specielt när man är född på åttiotalet.
Är man född på det glada åttiotalet kommer man alltid i vissas ögon att vara ett litet barn. Man kommer vara någon som växte upp när allting var som bäst i Sverige. Man kommer aldrig ha varit med om några motgångar, inga hungersnöder och inga börskracsher. Barngrupperna på dagis var som minst, skolböckerna var som finast och man fick allt som man pekade på.
Ni förstår ju själva - Det är helt enkelt svårt att ta en åttiotalist på allvar. De har ju som liksom aldrig upplevt några motgångar och framför allt är de ju fortfarande barn. Små barn. Har knappt gått ut högstadiet. För åttiotalet var ju nyss! Eller hur? Det ord som nog minst personer i vårt land associerar till personer som är födda på åttiotalet är nog pondus, tätt fölt av både vuxen och ansvarsfull.
Därav var det faktiskt väldigt bra att fylla 25 år. För tjugofem är väldigt mycket mer än tjugofyra. Och egentligen är det väl av samma anledning ganska bra att fylla tjugosex också.
Men, det är är bara det att det innebär en massa bisaker att fylla tjugosex, framförallt när man fyller tjugosex och inte råkar vara student. Jag insåg att det från och med igår kostar mer än dubbelt så mycket att flyga inrikes. Blää!!! Och så blir det mycket dyrare att åka tåg. Blää!!!
Hur som helst, igår var vi ute och åt världens godaste mat på Restaurang Den gamle och havet. Kan klart rekommenderas. Grillade pilgrimsmusslor. Mums!
Hipp hipp, Hurra! Hurra! Hurra! Hurra!
Söndag 4 februari, 13:32
Och så var det min tur...
Aj, jag har ont i höften. Ramlade av hästen i förmiddags. Det är nog inte förrän man ramlar av som man inser hur gigantiskt stora de är. Jag föll och ramlade mjukt (inte) rakt på vänstra höften. Fasen att det ska vara så förskräckligt svårt att hålla balansen.
Jag blir så arg på mig själv när jag inte kan. Att det är så svårt. Att jag inte bara gör som man ska. Jag har helt enkelt svårt att vänja mig vid att det är svårt. Att jag inte kan.
Alla andra sporter som jag hållt på med tidigare (och det är en del), till exempel handboll, fotboll, innebandy, bordtennis, judo, basket och ishockey, har jag alltid haft ganska lätt för. Inte för att jag varit något underbarn på något sätt i någon av sporterna, men jag har i alla fall hankat mig fram för det mesta. Den uppmärksamme, insåg nog ganska snart att av samtliga uppräknade sporter var det bara en som inte var en bollsport. Men det här, det är något helt annat. Jag kämpar och kämpar och kämpar. Med en envishet som heter duga. Jag blir arg när det inte går som jag vill och "ilskan" får mig bara att kämpa ännu hårdare.
Fast någonstans inbillar jag mig att det är nyttigt. För tänk vad nöjd man blir när man slutligen lyckas.
Upp och hoppa, bara att ta nya tag!
Måndag 29 januari, 18:35
Tänk om...
Idag när jag satt i bilköerna på väg hem från jobbet kom jag att tänka på att det alltid är vid av- och påfarterna som det bildas köer på motorvägar. När folk ska byta fil och ha sig.
Då slog det mig att, vad bra det skulle vara om det inte fanns några på- och avfarter. Då skulle det inte bli så mycket kö och då skulle jag komma hem fortare! Ungefär en halv sekund senare kom jag på att det nog inte alls var någon bra idé... Visserligen skulle det ju inte bli så mycket kö. Det skulle ju inte bli så mycket bilar över huvudtaget!
Om inte om i världen voro, kuddurna i luften foro...
Söndag 28 januari, 21:05
Ha! Idag har vi äntligen lämnat in TVn...
Till slut och mot alla odds packade vi idag in TV:n i bilen och fick iväg den till affären, så att de kan laga den. Det skulle ta upp till 14 dagar. Arbetsdagar! Det innebär alltså 3 veckor till utan TV. Ojojoj...
Eftermiddagen och kvällen har jag i alla fall spenderat utan det minsta behov av att titta på TV. Kusinen var här och åt middag med sin 1½ år gamla dotter. Det måste vara den sötaste ungen i världshistoren! Med ett barn på 1½ år i närheten behöver man ingen TV. Det är liksom som att barnet är underhållning nog. Det händer alltid något. Är det inte omorganisering av jorden i blomkrukorna så är det kurragömma med sina egna strumpor eller undersökning av hur många av sakerna i köksskåpen som kan användas som hatt (kan meddela från rätt säkra källor att det faktiskt är en hel del!).
För drygt ett halvår sedan fick detta lilla barn för sig att hon skulle leka kurragömma med sin mammas och pappas fjärrkontroll till TV:n. Tyvärr har inte letandet slutat än och fjärrkontrollen väntar fortfarande på att bli hittad!
Jaja, efter en mycket trevlig söndagseftermiddag och kväll är det snart dags att gå och lägga sig och att ladda upp inför ännu en vecka på jobbet!
Snipp, snapp, snut, så var sagan slut!
Torsdag 25 januari, 17:42
Igår kväll hade jag svårt att somna...
Varför? Jo, jag hade helt enkelt en låt på hjärnan och då går det bara inte att somna. Så fort man stänger ögonen och försöker tänka på ingenting poppar den upp i hjärnan likt en reklamjingel för kattmat.
Nu var det ju inte riktigt vilken låt som helst som jag hade på hjärnan, utan ni vet den där välkomstsången som de sjunger i början av Snowroller (SälskapsresanII). Den där Mackan jodlar och spelar på något sorts elektroniskt instrument han har i knät, medan Nalle så tjäckt ska försöka få med alla på "Ko-ko" . Det är på den välkomstträffen som Stig Helmer blir tilldelad Snowrollers specialdesignade mössa Stavfelet, efter att ha fått hela sitt bagade utkastat av snöslungan.
Snowroller är helt enkelt en av de bästa filmerna jag vet. Jag vågar knappt erkänna det, men jag har sett den på tok alldeles för många gånger, och trots det är jag nu lite sugen på att se den igen! Den filmen får mig alltid att vilja åka skidor. Den har några helt oslagbara repliker. Några av mina favoriter är:
"Kunde Pappa säga allt det där på tyska? Nej, jag översatte!"
"Inte heter du väl Hedlund i förnamn? Nej."
"Tyngden på dalskidan, älskning!"
"In Sweden we call it a kick"
"Inte vet jag. Gör vad som helst. Göm snökedjorna. Säg att ni har glömt dem!"
"Vet du vad du har Hedlund? Taskig tajmning"
"Snus, hemkört och lingondricka..."
Snipp snapp snut, så var sagan slut... Nu ska jag iväg å kolla på bio!
Tisdag 23 januari, 20:26
Nu är det inge roligt längre...
Nu börjar jag tröttna på att TV:n är trasig. Ringde Siba igår och frågade hur lång tid det skulle ta att laga en trasig TV. Ungefär 2 veckor trodde han. 2 veckor! Men, hallå! Hur ska jag klara mig i två veckor? Och vi som inte ens lyckats få iväg TV:n till Siba än. Istället står den där och hånar mig. Den stora fina grå-silverfärgade TV:n. Hmm...
Igår kväll hade jag bespetsat mig på en lugn kväll i TV-soffan med en stor kopp tea och och en massa god glass (kan förresten puffa lite för Häagen Dazs Bailey's glass. Mums...). Men eftersom saker och ting nu är som de är, så funkade det ju inte riktigt.
Och ikväll då? Vad ska jag göra ikväll? Jag är ensam hemma ikväll, så jag har inte ens någon att göra ingenting med. Hittills ikväll har jag både jobbat ett par timmar, ätit middag och tränat. Vad kan man mer göra? Vad gör folk som inte har TV? För det måste ju faktiskt finnas de som inte har TV, eller? Fråga Radiotjänst i Kiruna hur många av Sveriges befolkning som inte har TV. Skulle tro att i alla fall de svarar att det finns några stycken.
Det där med TV licens är egentligen ganska lustigt. Rent teoretiskt borde jag ju kunna ringa till radiotjänst nu och pausa vår tv-licens. Kan man göra så? Det borde gå, men eftersom radiotjänst nu är radiotjänst, så går det nog inte. Det är ju i princip omöjligt att säga upp en TV-licens, så då går det väl knappast att pausa den.
Försökte säga upp min TV-licens en gång. Det är bland det svåraste jag har gjort. De trodde helt enkelt inte på mig. De frågade en massa personliga frågor om min livssituation. Saker som de absolut inte hade det minsta med att göra. Allt för att försöka sätta dit mig. När jag efter en halvtimme faktiskt lycktas övertyga dem om att jag skulle flytta och dit jag skulle flytta fanns det redan en TV-licens, visade det sig att de till råga på allt inte kunde göra sitt jobb...
Fast det upptäckte jag ju i och för sig inte förän tre månader senare, då jag likt förbannat fick en räkning. Varpå jag efter ytterligare en halvtimmes konversation, för andra gången lyckades övertala dem om att jag faktiskt inte behövde betala licensen. Då fick jag reda på att jag var tvungen att betala för de senaste tre månaderna i alla fall. Bara för att de hade glömt att trycka på "Spara-knappen". Varför ska jag behöva lida för att de inte kan göra sitt jobb. Jag fick reda på att jag kunde överklaga via brev till en högre instans, varpå jag gjorde detta. Två månader senare fick jag, utan motivering, reda på att mitt överklagande inte hade godkänts. Visst är det härligt med en sådan suveränitet hos våra myndigheter...
Hur som helst, det jag ville komma fram till är att - Nej, jag tror inte att man kan pausa en TV-licens.
Om det är någon som har något förslag på hur jag ska fylla min nyvunna fritid, så kan ni väl höra av er!
Hej hopp!
Söndag 21 januari, 20:55
Man kan få huvudvärk för mindre...
Har ni någon gång försökt koppla ihop en dator och en TV? Om inte, så avråder jag å det bestämdaste från att överhuvudtaget försöka.
Jag har försökt med detta konststycke ett par gånger tidigare i mitt liv. Det bukar alltid resultera i att man efter ett par timmar lyckas får något som på TV:n liknar ett halvt Windowsskrivbord i hysteriskt dålig upplösning och i svartvit färgskala. Efter detta brukar man ge upp.
I kväll fick vi den briljanta idén att göra ett nytt försök. I vår enfald tänkte vi att det där att det blev svartvitt kanske berödde på att vår TV var gammal och skruttig. Och nu när vi köpt ny TV (efter att den gamla börjat låta som en missnöjd geting, innan den till slut kollapsade) tänkte vi göra ett nytt försök. Med ett tiotal olika sladdar, ett antal mer eller mindre bökiga logistikproblem till följd av sladdarnas otillräckliga längd, lyckades vi till slut åstadkomma - Just det: Något som liknade ett halvt Windowsskrivbord i dålig upplösning och svartvitt.
Men, inte nog med det. Efter en timmes bökande, intagandet av ett par Alvedon till följd av den vid det här laget ganska ihållande huvudvärken, inser vi att nu funkar inte heller TV:n som TV längre. Medan vi kopplat sladdar fram och tillbaka så bestämde sig helt enkelt TV:n för att det inte längre var något roligt att vara en TV längre. Den blev väl lite avundsjuk och håller nu på att metamorfera till en datorskärm eller nåt.
Så nu sitter vi här. Irriterade, med huvudvärk, datorn tillbaka på sin gamla vanliga plats och en icke-fungerande 3 månader gammal TV. Jippie!
Jaja, det kanske är bra att inte ha en fungerande TV... Har hört nåt rykte om att folk fick tiden att gå alldeles utmärkt även före TV:ns intåg i folkhemmet. Fast gudarna ska veta att jag har väldigt svårt att tro på det rycktet ;o)
Det kan aldrig vara nyttigt att ha så mycket tid över till att göra andra saker på! Hmm... ska nog göra någon av de där andra sakerna nu, som man får mer tid till när inte TV:n är igång!
C'ya!
Måndag 15 januari, 21:43
I just had a revelation...
Ni vet hur det kan vara med saker som man bara säger, utan att egentligen tänka efter vad det är man säger. Hur många barnsånger finns det till exempel inte som man inte har lärt sig som ord, utan snarare som ljud. Och sedan 20 år senare kommer man på vad det är de faktiskt handlar om. Ni vet "Trygga räkan-fenomentet".
För ett par år sedan kom jag på vad frasen "Fjärran lockar du min syn, likt en diamant i skyn, blinka lilla stjärna där...." betydde. Och medan luciatåget tågade in i matsalen på jobbet för ungefär en månad sedan, insåg jag plötsligt att "Under oss sia..." inte relaterade till något som fanns under något - under som i motsats till över. När man är liten accepterar man helt enkelt det man hör, utan att ifrågasätta det... Hmm... den tanken är faktiskt lite skrämmande. Eller kanske inte så lite. Det är rätt hemskt, egentligen. En vuxen kan i princip få sitt barn att säga och tycka och tänka vad som helst. Barn ifrågasätter inte. OCh det värsta är att det nog väldigt ofta kan vara så bland vuxna också!
Idag hade jag en uppenbarelse. Och samtidigt som jag hade denna uppenbarelse, slog mig tanken att varför? Varför har jag och alla jag vet kallat Sunkist för Sunkist. Jag menar den där fruktjuicen i tetrapak som uttalas S-u-n-n-k-i-s-s-t. Vi som i normala fall, även när vi var små, aldrig har haft svårt att anamma engelska ord och uttryck. Vi som pratade om transfårmers, Hiimann och Qvaårter Paunder Tjiis å kåmpani", även fast vi engentligen inte hade en aning om vad det betydde. Varför kallade vi inte juicen för Sannkisst, som i "sun-kissed". Sun-kissed som i solmogna aplesiner som pressats för att skapa ett hitsäljande obligatorium i varje tredjeklassares matsäck under skolutflykten.
Tänk på det, vilken förskräcklig marknadsföringsmiss att inte få oss att kalla den sun-kissed. Det är ju ett grymt bra namn. Tänk bara på dess konkurent, som några år senare byggde upp hela sitt varunamn och sin image till låten "Let the sunshine in...". Om jag var produktchef för Sunkist i Sverige, så skulle jag vara grymt arg på Tropicanasnubbarna!
What is said, isn't always what you hear...
Fredag 12 januari, 09:59
Superman, Spindelmannen, Tarzan och Zorro...
Alla är de superhjältar, de hjälper personer i nöd, löser världsproblem som hotande meteoriter och missilanfall. De finns där för att hjälpa oss när vi inte riktigt klarar det själva. Det finns bara ett litet problem. De finns inte.
Istället har vi våra vardagshjältar. Jag tänkte ta tillfället i akt att hylla en av dessa. Jag hoppas att hon inte tar illa upp. I så fall: Säg till så tar jag bort det här inlägget! Men det hon gjorde skulle inte ens självaste Ethan Hunt fixat lika smidigt. Inte ens allas vår Mission:Impossible-problemlösare hade lyckats med konststycket att i dessa terroristhysteriska tider få en irländare med endast ett halvt ID-kort genom både säkerhets- och passkontroll och på flyget hem på en helgdag.
Det hela började med en ganska blöt kväll i glada vänners lag. Morgonen efter var det dags för den stackars irländaren att sätta sig på bussen till stationen, för att med tåg ta sig till det ställe därifrån flygbussen gick. Vid flygbussterminalen, lyckas han ställa sig på fel hållplats. Efter ett tag ser han flygbussen på ett helt annat ställe. Han springer bakfull och med andan i halsen för att kasta sig på flygbussen. Väl på inser han att han glömt sin ryggsäck (vilken bland innehåller hans pass) på den förra busshållsplatsen. Han kastar därpå av flygbussen, vilken åker iväg utan honom. Tyvärr är det cirka 2 timmar innan nästa buss går. Då upptäcker irländaren att hans ryggsäck inte längre står kvar vid busshållsplatsen. Han springer allt vad benen bär till en receptionen för att höra om någon lämnat in den. Men icke. Vår irländare ringer då till sin kompis tillika värd för resan - Vår superhjälte!
Superhjälten som vid det här laget, trots ytterligare ett par timmars extra sömn, känner sig något seg i huvudet, blir genast klarvaken och skrider till verket. Sätter på sig sina superhjältekläder (formodligen jeans och tröja) och fattar sin högteknologiska kommunikator (telefon) och ringer till flygplatsen. Efter att bland annat ha pratat med ett antal instanser (däribland flygplatspolisen) lyckas hon få reda på att om irländaren har ett irländskt id-kort går det nog att lösa.
Superhjäten, tar hissen ner till sin Batmobil, för att bege sig till den andra staden (som ligger ca 5 mil därifrån), där vår irländare är strandad. På vägen hämtar hon upp ett par kompisar som hittar i denna stad, eftersom hon tänker att hon inte direkt kommer ha tid att åka vilse.
De hämtar upp den stackars irländaren och åker i full fart vidare ut till flygplatsen (en resa på ca ½ timme). Med myndiga kliv följer vår superhjälte med irländaren fram till incheckningsdisken för att börja förklara hur det hela ligger till och att det skulle gå att ordna (även en helgdag som denna när alla ambasader är stängda). Kvinnan vid disken ringer ett antal samtal och börjar sedan fråga irländaren efter personuppgifter. Efter ett tag vill hon se hans id-kort. Irländaren börjar skruva på sig och stammar fram en hel radda med ursäkter, varpå han fiskar upp 2 små plast bitar ur fickan. Han får stammande fram att han hade tänkt att skaffa ett nytt, men...
Efter mycket om och men, får irlänadaren gå iväg för att träffa migrationsmyndigheten och flygplatspolisen, vilka i sin tur kontaktar den irländska polisen.
Efter mycket om och men så släpper de igenom den stackars irländaren, som kan gå och sätta sig på flyget hem.
Under hela denna eskapad har superhjälten och hennes vänner försökt intala irländaren att det inte händer att ryggsäckar blir stulna på det här sättet i den här staden. Och definitivt inte på trettondagens förmiddag, när det nästan inte är några människor i farten. Det händer bara inte!
Med anledning av detta ringer således vår superhjälte till polisen på måndagen för att höra om de fått in en ryggsäck innehållande bland annat ett irlänskt pass, en Ipod och 2 par jeans. Det visar sig mycket riktigt att ryggsäcken ifråga var det enda föremål som lämnats in under helgen. Superhjälten handlar återigen snabbt och effektivt och lyckas få irländaren att faxa en fullmakt till polisen så att en av superhjältens vänner som av en händelse ska åka till Dublin under tisdagen kan hämta ut ryggsäcken hos polisen, på väg till flygplatsen och överlämna denna till irländaren när hon kommer fram. Mission:Accomplished!
Slutet gott, allting gott!
Söndag 7 januari, 13:17
På tal om det där med att jag inte tycker om hemvirkade dukar...
Surfade runt lite och ramlade över ett skojigt litet videoklipp. Det visar att det uppenbarligen faktiskt finns folk i dagens samhälle som tycker att det på fullaste allvar är roligt att sitta och handarbeta...
Real Men Knit-Trailer
Ha det!
Lördag 6 december, 15:32
Igår kväll var det fest...
Tyvärr var festen hos grannarna och jag försökte sova. Ingen bra kombination. Låg i några timmar och vred och vände huvudet på kudden. La kudden över huvudet och testade om det lät lika högt inne i vardagsrummet. Jag kollapsade av ren utmattning vid halv två och slapp på så sätt fortsätta höra den dunkande disco-tecnomusiken med sitt konstgjorda trumljud och sin taktfasta basgång.
Det är något konstigt med långledigheter. Efter ett litet tag blir det som att klockan börjar gå fel. Vet inte riktigt hur det kommer sig, men klockan fortar sig ordentligt på kvällen, och hoppar över morgontimmarna, tills den visar att man går och lägger sig långt efter midnatt och går upp alldeles på tok för sent. Det handlar inte om varkän sommar- eller vintertid. Snarare som semestertid...
Hur som helst så har min klocka lite svårt att ställa sig tillbaka och börja gå som vanligt igen. Detta stälde till lite problem när vi åkte nattåg hem i torsdags kväll. Tåget gick klockan nio på kvällen. Vem sjutton är trött klockan nio ens i vanliga fall? Uppenbarligen så var de som vi delade liggvagn med tydligen det i alla fall, för de verkade somna ganska omgående. Och då är det nog inte så populärt om man sitter och stökar och bökar och pratar fram till småtimmarna. Så det är bara att finna sig i det och ligga där i mörkret och försöka sova. Inte så lätt.
Efter alldeles för många timmar lyckades jag i alla fall få till någon sorts halvslummer fram tills klockan var halv sju och det var dags att gå av. I ett tillstånd som i det närmaste liknade en fruktansvärd baksmälla till följd av alldeles för lite sömn och det faktum att det var 30 grader varmt i kupén, lyckades vi i alla fall ta oss till hem från Centralen. Väl hemma var det prio ett att sig till sängen och lägga huvudet på kudden.
Det kanske inte låter som en sån där otrolig prestation, men det är det. I alla fall för mig på fastande mage. Att över huvudtaget utföra något som helst tankearbete (som att komma ihåg vilken buss som går hem eller vilken våning jag bor på) eller utföra något fysiskt arbete (som att gå till busshålsplatsen släpandes på en överfull resväska), utan att ha fått frukost, kan i det närmaste likställas med att bestiga mount Everest eller skida över Nordpolen i snöstorm.
Hur som helst, efter en mellandag (igår), då man var allt annat än fit for fight, har dagen känts riktigt bra (förutom det där med att klockan fortfarande går fel).
Kom precis precis hem från stallet. Första lektionen på ganska länge. Kändes lite ringrostigt, men gick trots allt helt okej.
God fortsättning!
Tisdag 2 januari, 12:20
Till slut! Jag föll till slut för trycket och migrerade över bloggen. Det skulle jag inte ha gjort...
Under hela hösten när man loggat in på bloggen för att skriva ett nytt inlägg har man blivit utsatt för stora påtryckningar att migrera sin blogg till det nya förbättrade bloggsystemet. Jag har in i det längsta motstått alla påtryckningar och övertalningsförsök.
Men så, till slut den 27 december föll jag för grupptrycket och migrerade bloggen. Det var lite dumt gjort. Eftersom det innebar att det inte har gått att skapa ett enda nytt inlägg sedan dess. Mycket irriterande, bland annat med tanke på att jag hade planerat att skriva min alldeles egen version av årskrönika när jag satt på tåget upp till Östersund.
Men så, idag - Äntligen efter att ha skickat felanmälningar till suporten och lusläst hjälpsidorna för att se om någon annan haft samma problem, så funkar det helt plötsligt! Tyvärr kommer jag inte ihåg vad det var jag hade tänkt skriva de senaste dagarna när det inte funkade. Och den där improviserade årskrönikan får nog utebli. I alla fall ett tag...
Hur som helst, gott nytt år!
Inlägg
Alla kommentarer
© Blogger template 'Ladybird' by Ourblogtemplates.com 2008
Back to TOP
