Tristess

Fredag 29 september, 11:42

Vet inte riktigt om jag tror på det där som alla (läs: främst politiker) säger om att det finns så många människor som hellre går omkring hemma och tar bidrag istället för att jobba...

Jag har redan tröttnat på att var hemma. Det har gått cirka 4 timmar. Jag har ätit frukost (som jag inte kände smaken på), tittat på 1 film, använt upp 3 paket näsdukar, ½ flaska Nezeril, 2 Alvedon och 1 Ipren. Gud vad tråkigt det är att bara vara hemma!

Tänkte ett litet kort tag att jag nog skulle kunna släpa mig iväg till jobbet i alla fall, i alla fall några timmar och gå hem efter lunch, eller nåt. Det är ju ändå fredag. Tyvärr så tyckte inte varkän min näsa, mina bihålor eller mitt huvud att det var en lika bra idé. Efter den 5 minuter långa "utflykten" till affären för att köpa lite mat, höll faktiskt resten av mig med näsan och bihålorna. Det skulle inte ha varit någon bra idé att släpa sig iväg till jobbet. Inte det minsta.

Jag undrar över det där med att politiker tycker att arbetslösa har det för bra. Att de har det så bra, så att de inte bryr sig om att skaffa jobb. Är inte det ett hån mot de arbetslösa? Varför ska man göra det så dåligt som möjligt för de arbetslösa? Varför ska man straffa dem för att de är arbetslösa, är inte arbetslösheten ett straff nog? Att bara gå hemma hela dagarna, att inte ha något att göra, att inte inte vara behövd. Det är klart att det säkert finns de som är arbetsskygga och inte vill jobba, men jag kan inte tänka mig att de utgör en så stor del av den totala andelen arbetslösa att det berättigar till att man ska göra livet ännu surare för alla som inte har ett jobb att gå till varje dag.

Till alla som inte vet det: Det är inte roligt att vara hemma. Det är inte kul att inte ha något att göra!

Atjoo!

Väntan

Torsdag 28 september, 18:11

Blää... Usch... Fyy...

En av de värsta känslorna som finns är att känna hur det sakta gör mer och mer ont i halsen, man blir tröttare och segare i huvudet för varje timme som går. Det börjar sticka och irritera i ögonen. Näsan och bihålorna känns mer och mer tilltäppta. Och man kan inte göra något som helst åt det över huvudtaget. Det är bara att snällt sätta sig ner och vänta på att huvudet ska börja göra ont, näsan ska börja rinnna, kroppen börja antingen småhuttra eller svettas om vartannat.

Man vet precis vad som väntar en, man kan nästan kallibrera en klocka efter de olika reaktionerna som kommer med sina bestämda intervall. Inte roligt!

Höstförkyllningarna är på turné över Sverige och nu har turen slutligen kommit till mig också. Hade tänkt att jag skulle slippa i år. Har klarat mig bra länge nu, trots att de flesta runt omkring mig varit rejält drabbade.

I tre dar tar den till, i tre dar står den still, och sen stannar den så länge den vill...

Projekt

Söndag 24 september, 12:13

Att sätta upp ett mål, jobba för det och ro i det hela i land i slutänden...

Många människor tänker hela livet att de skulle vilja göra något, men de tar aldrig tag i det. Tiden går och de gör aldrig den där jordenruntresan, går den där knyppelkursen eller ser till att ta det där flygcertifikatet.

Och så går tiden och det blir ju inte direkt lättare att ta tag i saken ju längre tiden går. Hur många finns det till exempel inte som i tio års tid har tänkt att - jo, jag ska snart sätta igång att ta körkort? Hur många av dessa kommer aldrig att lära sig köra bil? Det kommer alltid något annat emellan och man skjuter upp det på framtiden. I en framtid, då man har mer tid, mer ork och mer pengar. I hate to break an illusion... men, jag tror inte att det kommer en sån sån framtid, en framtid när det på alla sätt passar bättre in i ens liv att lära sig flyga, hoppa fallskärm eller back-packa i Tibet. Är det något man vill göra, ska man göra det nu. Inte sen!

När jag kommer på att jag vill göra något, så försöker jag göra det så fort som möjligt. Då hinner man inte ångra sig. Mitt senaste projekt är att lära mig att rida. Och nu undrar jag bara, varför har jag inte lärt mig det förut. Det är ju grymt! Det är ungefär som att lära sig köra bil... bara tusen gånger svårare. Tänk dig att du håller på att ta körkort och ska ta dig ut på E4:an mitt i värsta rusningstrafiken. Du svänger ut på accelerationssträckan, gasar, lägger i 4:an gasar lite till utan att köra in i bilen framför, kollar i backspegeln hur det ser ut bakom. Försöker hitta en lycka i bilflödet, tittar över axeln, gasar lite till, trots att påfartsfilen snart tar slut och du ännu inte hittat "din" lucka. Fortsätter titta över axeln, hittar en lycka, slår på blinkersen, fortsätter gasa, börjar trycka dig in i vänsterfilen och kämpar för att hålla rätt hastighet för att kunna passa in i trafikrytmen. Du ökar hstigheten på vindrutetorkarna eftersom regnet tilltagit. Du lyckas komma in i vänsterfilen, trycker ner kopplingen, lägger i 5:an, och pustar ut! Du klarade det! Att köra på en motorväg i rusningstrafik kräver att du gör ungefär 20 saker samtidigt. Snacka om att sätta simultankapaciteten på prov.

Tänk dig nu att du är på väg upp på motorvägen och helt plötsligt får bilen för sig att den vill inte alls upp på motorvägen, för gräset i vägrenen ser ju mycket roligare ut än de hårda bilarna till vänster. Tänk dig också att ett billarm sätter igång på en parkering i närheten, varpå bilens motor helt plötsligt vrålar och bilen går upp på bakhjulen - Så, precis så, är det att lära sig rida. Det är ungefär som att att lära sig köra bil, med den skillnaden att hästen är ett levande djur med en egen vilja!

Det är helt klart en utmaning. Grymt svårt, men fatta vad coolt när man får hästen att göra som man vill utan att man själv fladdrar omkring som en liten vante och kämpar för sitt liv för att hålla sig kvar.

Vi är alla barn i början...

Målgång

Lördag 16 september, 22:52

Uttröttad, utslagen, utmattad, utschasad...

Senaste veckorna har varit ganska hysteriska. Fast å andra sidan, tänker man efter så har nog egentligen senaste halvåret varit ganska hysteriskt. Det är bara det att jag hade liksom tänkt och trott att allt skulle lösa sig och bli bra bara jag flyttade hem. Sedan i februari har jag räknat ner till den dagen då allt skulle ordna sig.

Det känns ungefär som att springa ett ultramaraton. Göra allt som står i ens makt för att spara på krafterna så mycket som möjligt så att man ska orka ända in i mål. Och så när man ser mållinjen och tänker att - Wow! jag klarde det. Jag orkade - då snavar man på sina uttröttade fötter och faller på mållinjen, alldeles för utmattad för att orka ta sig upp på fötter och släpa sig de sista meterna.

Trotts omsorgsfull uppladdning av krafterna så fort tillfälle gavs, så har det allt som oftast kännts som att det det inte alls skulle gå, många gånger har det bara varit ren viljestyrka som gett mig kraft att lyfta på fötterna och ta mig upp och förbi nästa backkrön.

Krafterna och orken tog mig precis fram till mål, bara för att där upptäcka att det är ett triatlon där båda grenarna cykling och simning återstår.