Ögonmått

Fredag 1 juni, 19:37

Det måste ha varit någon konstig gasläcka idag i stan...

I alla fall så beter sig folk väldigt konstigt. Kom precis hem efter att ha skjutsat Jonatan till en fest vid st eriksplan. Det tar ca 10 minuter att köra hem därifrån. På den tiden träffade jag på:

- 1 mobiltelefonpratande cyklist som avviker från cykelbanan och istället börjar vingla omkring mitt i bilvägen, precis framför min bil. Han svänger ut mitt framför bilen utan att över huvudtaget bry sig om mig.

- 1 mobiltelefonpratande bilist som ligger i filen till vänster om mig (vilken är en bussfil) och som helt plötsligt får för sig att han ska göra en högersväng och kastar sig, utan att varkän titta sig omkring eller blinka, ut framför mig för att svänga in på en liten gårdsgata på höger sida.

- 1 mobiltelefonpratande bilist som får för sig att hon till varje pris måste ta sig ut från en sidogata på min högra sida och göra en vänstersväng in på den huvudled som jag kör på. Detta beslut tar hon ca 10 meter innan jag når fram till denna sidogata. Tilläggas kan att det var tämligen tomt bakom mig, så det hade varit ganska smidigt att låta mig åka förbi och sedan göra denna vänstersväng.

Detta inträffade på en strecka på ca 200 meter. Så eventuellt har inte gasläckan varit i hela stan, utan bara mycket lokalt över Odengatan.

När jag sedan kom hem var det dags att leta reda på en parkeringsplats. När jag svängde in på vår gatan såg jag att det på vänster sida fanns en lucka tillräckligt stor för minst 3 bilar. I övrigt var det tömligen fullt. Jag kör således till nästa korsning, gör en U-sväng och åker tillbaka. När jag kommer tillbaka ser jag att en bil redan ställt sig tillrätta i luckan och föraren håller på att packa ur sina grejer medan en annan bil precis håller på att köra in i den nu minst 11-12 meter stora luckan. Jag kör fram, ställer mig ett par meter framför denna bil (ungefär i jämnhöjd med han som håller på att packa ur sin bil ) och väntar på att föraren i den blänkande nya lyxvolvon antingen ska backa upp mot bilen bakom eller köra fram. Står där i ca 1 minut utan att något händer. Jag och killen som håller på att packa ur sin bil kollar oförstående på varandra och skrattar. Mannen i volvon stänger nu av motorn och verkar göra sig i ordning för att lämna bilen, som nu står precis mitt den stora luckan!

Jag går ur bilen och försöker få volvomannen att uppmärksamma min existens genom att vifta hejdlöst med händerna. Mannen i bilen inte så mycket som lyfter blicken, varpå jag knackar lite diskret på rutan. Han tittar förvånat upp och öppnar dörren. jag frågor honom mycket vänligt om man har lust att backa ett par meter så att jag också kan få plats. Han ser mycket oförstående ut, varpå jag mycket snällt och tålmodigt upprepar min fråga och får ett osäkert "jaeh... jag vet inte... går... får plats..." till svar. Jag förklarar mycket vänligt att han har nästan 4 meter till bilen bakom och minst 3 meter till bilen framför. Han nickar åt andra sidan gatan och undrar om jag kanske inte kan ställa mig där istället. Efter att jag änglalikt (och på ett sätt som hade gett mig ett jobb på nyhetsredaktion för "Klarspråk" på P4) förklarat att det ju faktiskt är en utfart på andra sidan och att man inte får blockera utfarter, ler han vänligt och säger att visst kan han flytta på sig så att jag också får plats. Han stänger dörren och startar motorn, varpå jag går och sätter mig i min bil, redo att ställa mig framför honom.

Efter 30 sekunders väntan och han fortfarande inte har flyttat bilen en centimeter, går jag åter ut ur bilen och går fram till honom. Han hissar ner rutan och svammlar något om "plats... hur långt... ser inte...", varpå jag vänligt erbjuder mig att vinka åt honom hur långt han har kvar. Åt detta ler han mycket vänligt och säger något med tacksam röst.

Han lägger nu i backen, eller i alla fall försöker få i backen, på sin automatväxlade glänsande nya lyxvolvo. Volvon hoppar bakåt cirka 30 centimeter, och han tittar frågande på mig, och undrar hur långt han har kvar. Jag fortsätter att vinka glatt och säger att det är cirka tre och en halv meter till nästa bil. Jaha, säger han, och bilen hoppar ytterligare 30 centimeter bakåt. Nu stänger han av motorn och verkar tycka att han gjort världens bästa parkering och säger. "Så, ja. Nu får du väl plats?"

Tänk va? Så nära, men ändå så långt borta. Här har jag kämpat och kämpat och uppbådat all min charm och tålmodighet för att få denna gubbe att flytta sin blänkande bil ett par ynka meter. Och så är jag på väg att falla på mållinjen. Jag uppbådar nu min sista energi, fyrar av ett bländande leende och säger att han fortfarande har nästan 3 meter kvar till bilen bakom. Han startar åter bilen och flyttar i episoder om knappt 30 centimeter bilen bakåt medan jag oavbrutet ropar till honom hur långt han har kvar. Till slut har han förflyttat volvon tillräckligt långt så att jag kan klämma mig in framför honom.

Volvoägaren ser nu mycket nöjd ut. Som om han gjort världens svåraste fickparkering och i det närmaste räddat jorden från att utplånas av en meteoritsvärm. Jag tackar honom och uttrycker min tacksamhet för hans hjältedåd genom att i det närmaste falla på knä och kyssa hans fötter. Jag hoppar snabbt in i min bil och backar in framför honom, medan han försöker sätta i parkeringsväxeln i automatlådan, få ur GPS:en ur sin hållare samt få ur nyckeln ur tändningen.

Och jag som tyckte att jag hade dåligt ögonmått...