Tisdag 27 mars, 19:17
Jag erkänner...
Okej, jag erkänner. Jag erkänner att jag är en propp. Mot alla odds så existerar vi faktiskt. Vi är inte många. Men vi finns. Vi är en sällan siktad minoritet. Det är vi, vi få proppar, som faktiskt håller hastighetsbegränsningarna.
Jag menar inte att jag är en av de gamla tanter (för det är faktiskt oftast gamla tanter) som ligger mitt i vägen och tuffar på i 55 km/h oavsett hastighetsbegränsning. Det jag menar är att jag kör trettio om det är trettio och sjuttio om det är sjuttio.
Trots att vi är en minoritet har vi trots allt varit en relativt accepterad minoritet. Okej att man kan få en del blickar ibland, men så länge som man ligger i högerfilen brukar det för det mesta gå ganska smärtfritt att hålla hastighetsbegränsningarna. För, per definition är det ju faktiskt ingen som har rätt att sucka eller klaga på oss. Det är ju vi som gör rätt. Men trots detta kräver det faktiskt för det mesta ett ganska stort mått av motståndskraft och självförtroende för att inte falla för grupptrycket och trycka lite extra på gasen.
Men, så finns det folk som inte accepterar oss medlemmar av proppminoriteten. De allra flesta suckar tyst för sig själva, lägger sig i vänsterfilen och fortsätter att köra vidare i sitt tempo. Och det är helt okej för mig! Vill de köra i 70 på en 50-väg, så visst. Det är deras körkort som ryker i fartkamerorna.
Igår däremot stötte jag på den värsta sorten av alla. Och jag måste nog säga att just det här exemplaret var det värsta jag skådat i hela mitt liv. Inte nog med att han körde för fort - Han var inte heller särskilt inteligent. Ni vet, han var helt enkelt den allra värsta sorten!
När man närmar sig innerstaden anger hastighetsbegränsningen att hastigheten ska sänkas från 90 till 70 km/h, varpå jag lättar på gasen och lägger mig i det högraste av de tre körfälten. Nästan genast hinner en skruttig bil upp mig och lägger sig cirka 30 centimeter bakom mig. Jag ser i backspegeln hans hysteriskt fäktande armar, ropande mun och irriterande blick. Detta får mig naturligtvis att definitivt inte öka hastigheten utan jag fortsätter att köra runt sjuttio. Detta leder självfallet till att mannen i bilen bakom viftar allt mer. Detta ser nu mycket komiskt ut och vid det här laget skrattar jag högt. Efter ytterligare en en halv kilometer vinkar jag glatt tillbaka till mannen som fortfarande inte bytt till något av de två vänstra körfälten, i vilka hastigheten är något högre. Jag sa ju det - Inte särskillt intelligent. Efter ytterligare en kilometer börjar han till slut inse att jag faktiskt är en propp. Att vår utrotningshotade art faktiskt fortfarande existerar. Till slut byter han i alla fall till mittenfilen och kör om mig medan han frenetiskt fortsättar att vifta och till råga på allt även drar upp pekfingret, medan jag glatt vinkar tillbaka!
Jag fortsätter ytterligare ett par kilometer, tills vi båda fastnar i infartsköerna som vid det här laget segar sig fram i knappt 20 km/h.
Snipp, snapp, snut, så ävar sagan slut! Man kan väl i alla fall misstänka att Essingeleden vid femsnåret inte är något jag kommer att sakna när jag byter jobb!
3 dagar kvar...
Inlägg
